Vi tog snabbfärjan från Fukuoka i Japan till Busan i södra Sydkorea. Busan är Sydkoreas största hamn, dessutom en av väldens största. Busan har ca 3,5 miljoner innevånare, och staden är mycket vackert belägen på en flikig kust med både klippor och vita sandstränder. Enligt Wikipedia ligger Busan i den subtropiska klimatzonen, det är i alla fall ett väldigt behagligt väder när vi är här.
Vi vill så klart få ut det mesta under den vecka vi befinner oss här i Korea, så för att få någorlunda insikt i vad det är vi ser har vi hyrt en guide som är med oss i två dagar.
Koreakriget påverkade starkt utvecklingen i regionen. Nordkorea startade kriget den 25/6 1950 och det pågick sedan mellan 1950-1953. För att få slut på krigshandlingarna gick USA och FN in i kriget (en komplicerad politiskt process ligger bakom detta vilken jag inte redogör för). FN bidrog såväl med militära trupper som materialunderstöd och medicinskt understöd. Med det senare bidrog även Sverige. Totalt deltog ca 1,2 miljoner stridande varav USA bidrog med så många som 480 000 soldater. Många många blev dödade i striderna (man uppskattar att 2,5 miljoner dog eller blev skadade), och familjer slogs sönder, bostäder raserades och människor drevs på flykt.
Till Busan flydde många och här fanns länge flyktingläger, som permanentades i bostadsområden liknande ”favelor”, uppbyggda längs bergen.
Men i och med det ekonomiska stöd som Sydkorea fick efter kriget kunde landet påbörja en ekonomisk utveckling som lett till det det är idag. En av Asiens starkaste ekonomier. Man tillhör de så kallade ”fyra tigrarna”. Busan är ett modernt samhälle, stadskärnan har höga vita skyskrapor, som ligger mellan stranden och bergen. Vackra broar förbinder de olika öarna och vikarna i staden med varandra. Det är väldigt vackert faktiskt, och fullt med liv! Mycket människor, ljud och färger. Många skulpturer på gatorna, mycket växtlighet, och även här är det rent och städat, om än inte lika minutiöst som i Japan.
Här finns även lägre bebyggelse, men inget är helt gammalt. Vi ser tempel, marinor, vackra kustpromenader, fiskmarknaden, kläder- och matmarknaden, FN-kyrkogården. Vi äter 2 traditionella koreanska måltider, det är mycket mat… och återigen får vi ställa om våra smaklökar.
Vi har det jobbigt!!! 🙂 Efter två dagar åker vi vidare till Gyeongju och därefter till Seoul. Återkommer.
Japanska barn börjar i skolan vid 6-7 årsåldern precis som svenska barn. Innan dess har de gått i förskolan, om de har tur. Det är ont om förskolor, och de är dyra. Japanska mödrar förväntas traditionellt stanna hemma och ta ansvar för barn, hem och den äldre generationen. Jag läste någonstans att japanska mammor och hemmafruar har bland den högsta utbildningen i välden… Japanska barn bär skoluniform. Vår uppfattning när vi kom till Japan, var att det vore bra att införa i Sverige och att detta kanske skulle minska pressen av märkeshysterien bland svenska barn. Varje japansk skola har sin egen uniform. Den är bestämd ända ner till skolväskan. Små barn bär keps, ofta gul men vi har sett även rosa kepsar. Den sitter ordentligt fast med resårband under hakan. Detta skall göra att de syns i trafiken till exempel och det skall vara lätt att se att det kommer små barn här. Flickor har ofta hängselklänningar eller sjömansblus och kjol, knytrosett under hakan och ibland någon huvudbonad, hatt eller skärmmössa. Pojkarna har kostymbyxor, kavaj, vit skjorta, ibland slips.
Ordningen med skoluniform kan vara bra, men är kostsamt. Barn växer fort och kläderna behöver passa så klart. Det kan till och med påverka att man inte byter skola för att man inte har råd med nya uppsättningar kläder…
Lärarna är högt betalda, de ses som förebilder och man respekterar dem – både barnen och föräldrarna. Man ser upp till dem, och de kan ta kontakt med föräldrarna och ge dem råd om hur de skall uppfostra sina barn.
Redan från början har barnen en ordning att förhålla sig till. Man placeras två och två. Pojke och flicka. Man hjälps åt. Ingen får komma efter och man sätter inte sig själv framför andra. Om din kamrat misslyckas är det ditt misslyckande. Därför stödjer man varandra. När man blir äldre, blir det 4 i gruppen, två pojkar och två flickor. De förväntas samarbeta på samma sätt. Medlemmarna i gruppen är inte alltid samma, men arbetssättet är lika. Man har mycket sport och gymnastik i skolan. Många tävlingar och evenemang där det sätts fokus på skolans resultat. Efter skolantimmarna är de flesta barnen medlemmar i ”eftermiddagsklubben”, kanske som fritids i Sverige, förutom att det är väldigt välorganiserat där också. Sport, musik, origami, organiserade lekar och spel osv. Barnen går hem vid 17-tiden. När de blir äldre (högstadiet ungefär om jag förstod rätt) reser man mycket på studieresa, till viktiga platser i Japan för att studera sin historia bland annat. Då får varje deltagare varsin speciell uppgift i en grupp om ca 8 elever. En antecknar, en håller reda på de uppgifter de förväntas söka svaren på, en håller reda på tiden mm. Allt är klart och tydligt, alla vet inom vilken modell man arbetar och vad som förväntas av en. Varje grupp tilldelas en vuxen erfaren guide (systemet är mycket utvecklat) vid studiebesöken som berättar, förklarar och leder runt. Vi blev många gånger tillfrågade av grupper av japanska elever om vi ville svara på frågor ur ett i förväg framtaget formulär. Då har de sänts ut för att träna sin engelska. Så klart vi ställer upp då! Tommy fick ett vykort från en pojke i Kyoto, där han skrev sin hemadress och önskade brevväxla för att träna engelska, så rörande!
Hur man förhåller sig till andra, präglas in tidigt i japanen som jag uppfattade det. Redan långt tillbaka fanns det som kallades 5-familjssystemet. Ett sätt att organisera och disciplinera folket, som innefattade att man höll koll på varandra väldigt noga. Om någons odlingar växte igen, föll skuggan även över dig. Så att se till att framhäva och lyfta andra och trycka ner sig själv (så att inte andra skall misslyckas, för då skuggan faller på dig) är en vana som verkar gälla även i dagens japan. Du är mycket artig mot alla, och tackar för att man valt att hedra deras affär, restaurang osv.
Japan är ett land med vikande befolkningsunderlag. Fler och fler kvinnor väljer att inte skaffa barn, utan i stället jobba. Man kommer fortfarande att få huvudansvaret för barnen och detta blir förstås jobbigt med heltid. Det förekommer dessutom mobbing på en del arbetsplatser om man blir gravid. Arbetskamraterna vet att de kommer att få mer jobb när någon går hem, arbetsgivare ger till och med gravida tyngre jobb om man meddelat sin situation. Fler och fler kvinnor förblir singel genom livet. Regeringen har annonserat att förskolan skall vara gratis framöver för att stimulera barnalstrandet, men det hjälper inte. Det finns inte tillräckligt med förskolor, eller personal. Och i Japan finns mer jobb än det finns invånare…
Från Hakone tar vi buss till tågstationen. Området vi har varit är mycket populärt bland Tokyoborna, det ligger bara 10 mil från Tokyo, det har väldigt mycket vacker natur, höga berg, vackra sjöar osv och attraherar även utländska turister. Därför blir bussen väldigt full, både av människor och av väskor. Det är första gången vi ser detta. Vanligtvis har vi varit de enda utlänningarna, och utmärkt oss med att ta plats med väskor, men nu är japanerna i minoritet.
Fredagen den 24/5 kommer vi fram till Tokyo, bärandes på våra tunga väskor och ryggsäckar. (De stora resväskorna har skickats till hotellet i förväg). Det är ganska jobbigt för det är väldigt varmt också. Vi får därför hyra in vårt bagage i en inlämning för några timmar. Det finns verkligen allt i det här landet, bara man kan japanska så kan man få hjälp med allt! Vi promenerar, åker båt, åker tunnelbana och pendeltåg och förarlösa tåg och beser gamla stadsdelar, nya stadsdelar, shoppingcentras, pågående och planerade byggen för OS 2020, Sumidafloden och de konstgjorda öarna i Tokyobukten med mera. Vi håller oss på benen till 19-tiden när vi äntligen kommer till vårt ryokan (enklare hotell/värdshus) i stadsdelen Nippori (i nordöstraTokyo). Lördagen den 25/5 åker vi längs en ringlinje och stiger av här och där för att bese historiska platser, märkvärdiga gamla eller moderna byggnadsverk, enorma tågstationer (med oerhört mycket människor), varuhus, parker… det finns verkligen allt för alla i denna stad. Men det är så mycket folk! Det är mycket noga att vi inte tappar bort varandra för om någon kommer på efterkälken är det inte lätt att hitta tillbaka. Så många in och utgångar i tågstationerna. Trafikslagen korsar varandra, trappor och rulltrappor, till och från olika plan. Perronger med långa tåg som går åt olika håll och många linjer som korsar varandra! Det gäller att knäcka koden, att ta det lugnt och att läsa! Japanerna är mästare på skyltar och logistik när det gäller trafikplanering. Vi har inte bara en gång sagt oss att SL, och SJ också för den delen, skulle ha mycket att lära sig här!
Söndag 26/5 är en fri dag för egna aktiviteter. Vi tar det lite lugnt, åker till Edo-museet, vid sumostadion. Vi skall nämligen gå på finalen i sumobrottning på eftermiddagen och vill vara på plats i god tid. Hr Trump har överraskat oss med att vilja gå på finalen med oss, och detta kan ju ställa till problem tänker vi. Edo-museet innehåller mycket intressant om man vill veta hur det var i Edo, som Tokyo hette på samuraj-tiden. Äntligen får vi se hur människorna hade det och levde, interiörer, hantverkare, tvättare, lärare, barnaföderskor, skådespelare osv. Det fyllde ett kunskpashål vi hade kvar att stänga!
SUMO- jag säger bara det! Såå kul och spännande! Ett riktigt skådespel! Vi hade köpt biljett med guidning. Vi samlades på ett hotell innan, fick genomgång av regler, brottarnas styrkor och svagheter, serieställning osv. Så gick vi i samlad tropp till stadium (jättestort), genomgick säkerhetskontroll (det är inget man normalt gör), och blev anvisade våra platser. Sen var guiden med oss hela tiden och förklarade vad som hände, och varför mycket entusiastiskt! Jag är helt frälst nu! SUMO är helt klart min sport! Jag filmade mest under finalen, så jag har inte många stillbilder att visa just nu. När Tommy delat med sig av sina, kan det bli komplettering.
Hr Trump dök upp på den 4:e sista brottningsmatchen, vilket trams och säkerhetspådrag. SecretService-agenterna täckte honom så man såg bara tupén… han hade med sig en pokal som skulle delas ut till vinnaren (det är typ 38 andra pokaler också, men hans skulle förstås vara ”greatest”). Vi gick innan utdelningen började eftersom vi skulle till avskedsmiddagen med gruppen.
Nu skiljs vi från våra nya kompisar i Samurajens spår. De flyger hem, och vi flyger imorgon till Fukuoka, för att ta färjan till Busan och Sydkorea! Snart börjar ett nytt kapitel!
Vi lämnar Kobe med Shinkansen, och åker till Odawara. Här blir vi hämtade med bil. Mål nummer 1 är lunch i Hakone, därefter åker vi med ett ”kitschigt” piratskepp över Ashinosjön till Togendai. Sen är det meningen att vi skall ta linbanan upp på toppen av berget där, för att kanske koka ägg i den vulkaniska marken, men just till följd av ökad vulkaniska aktivitet, är uppfarten avstängd av säkerhetsskäl. I stället badar vi fötterna i sjön en stund, promenerar en kortare bit på den gamla samurajleden samt dricker alkoholfri vasslesake som smakar risgrynsgröt, i ett gammalt värdshus som ursprungligen använts för teceremonier.
Därefter åker vi till vårt hotell, som denna gång är ett äkta onsen, dvs vattnet i badavdelningen kommer från underjorden och innehåller mineraler och luktar svavel. Det är lätt vitaktigt. Mycket nyttigt… Så fort vi checkat in och kommit upp på rummet, slänger vi på oss yukatan och rusar ner i badavdelningen. Åh så härligt! 4 inomhusbassänger av varierande storlek och innehåll, en utomhusbassäng, och en kallvatten”balja” samt en bastu. Sååå skönt för kropp och själ och för värkande leder. Mina fötter har börjat strejka, de vill inte riktigt vara med på att promenera 15 000- 20 000 steg om dagen (på varierande underlag) och det gör lite ont både här och där, såväl i knän som i höfter – så ett onsenbad är precis vad som behövs! Nåväl, vi hade haft så rysligt bråttom ner i badet, att vi missat att lägga märke till på vilken våning vi bodde, eller vilket rumsnummer vi hade! Och ”grabbarna” hade rumsnyckeln!
Vrålfnissande var vi tvungna gå till receptionen för att få hjälp ”hem”. Det är ibland väldigt svårt att förklara vad man vill, men det redde upp sig till slut!
Till middag åt vi buffé á la Ålandsbåt men med japansk mat. Mycket gott och fräscht! Jag somnade kl 20, nu börjar det märkas att vi varit på resande fot i 4 veckor med konstant program. Det finns liksom inte så mycket tid för att passivt ta in och kontemplera, det kan jag sakna. Är nog något att tänka på vid nästa resa!
På natten regnade det och åskade något i hästväg- det är bara jag som märker detta, eftersom jag vaknar kl 23 och är vaken till 3.30…och vi sover med öppet fönster!
När döden inträffar är det buddismen som tar över ansvaret för personen. En begravning sker enligt buddistisk sed. Kroppen läggs på lit de parade i hemmet under 2 dagar. Den döde kläs i sin favorityukata. Nu lägger man höger framvåd över vänster på yukatan, till skillnad från när man använder den i livet. Ett altare byggs temporärt i hemmet, favoritrisskålen med ris ställs fram, ätpinnarna ställs i riset (ställ dem aldrig så på restaurang…) rökelse tänds och familj, vänner och bekanta kommer hem och beklagar sorgen. Den döde tvättas, klipps, pratas om, tas på. Nu har ”färden över den stora floden” börjat. Den tar 49 dagar. Efter 2 dagar överförs kroppen till en ceremonihall. Den döde läggs på ett podium i öppen kista, foto av den döde ställs fram. När besökarna kommer har de med sig ett kuvert med pengar i, man har också märkt det med sitt namn. ”Shanting” tar vid, klockor klingar, rökelse brinner. Lite mat och dryck bjuds. När besökarna går får de med sig presenter, det kan vara lite te, eller sake t ex. Så har första dagen gått. Den döde får inte lämnas ensam, så någon sover över i ceremonihallen. Dag 2 dekoreras den döde med blommor. Locket sätts på efter att man tagit på kroppen. Det är viktigt att förstå att den döde verkligen är död. Så förs den döde till krematoriet. Här bränns kroppen, vid lägre temperatur och längre tid än i t ex Sverige. Det får till följd att skelettet är närmast intakt efter bränningen. Detta inspekteras, och man har möjlighet att diskutera eventuella skador.
Så tas askan och skelettdelar hem i en urna, där den förblir resterande tiden av de 49 dagarna. Den får inte lämnas ensam nu heller. Därefter sker urnsättning i familjegraven. Den döde byter också namn, nu har den buddistiske munken som ansvarat för begravningsritualen tagit fram ett passande namn för övergången. Familjen har regelbundet ritualer vid graven, 1, 3, 7, 13, 17 år senare återsamlas man. Det skall alltid vara vid ojämna tal. Japanen har starka band till sina förfäder. Deras ande är med dem hela tiden.
Vi lämnade Hiroshima för att resa vidare med Shinkansen till Kobe. Kobe är en stor stad, som ligger vackert vid havet i en bukt med omringande berg. Vi får omedelbart en skön känsla när vi kliver ut från stationen. Det luktar… rosor? kryddnejlikor? Stadskärnan består av höga moderna hus, ja till och med skyskrapor, med eller utan helikopterplattor. Det är första gången vi ser skyskrapor i Japan, då vi tidigare har konstaterat att de flesta städer vi sett har låglänt bebyggelse (Hiroshima undantaget, som har modern högre bebyggelse, men inte som Kobe).
Utsikt från parken ovan Kobe
Namnet Kobe är nog bekant för de flesta sedan tidigare. 5.46 på morgonen den 17/1 1995, skedde här en stor jordbävning, magnitud 7,2. Ca 6 500 personer omkom, 27 000 skadades och 60 personer återfanns aldrig. 300 000 personer tvingades lämna sina hem.
Hamnområdet förstördes och bebyggelsen rasade till stora delar, samt att brand utbröt och många blev innebrända, eller instängda i sammanfallande byggnader. Det var en stor katastrof, som ställde stora krav på samhället. Kobes hamn var en av de största i Japan. Man kraftsamlade och lyckades återställa hamnområdet inom 2 år.
Av jordbävningen ser man inget längre, utom ett område som sparats för att visa vad som skett.
Vi åker linbana upp i bergen, här har man anlagt en väldigt vacker park med allehanda doftande blommor och örter. Här kommer förklaringen till den väldoft som svävar över staden! Efter diverse turistande i andra vackra miljöer i staden, och middag på kinarestaurang ”kraschar” vi i vårt hotellrum. Det tar på krafterna att resa!!!
I Hagi blåste det upp till oväder. I Hagi fick vi ett hörnrum, med fönster på 2 sidor (englas-) och sista natten blåste det så att vi trodde att glasrutorna skulle pressas in i rummet, det ven och pep!
Bäddarna (futon) ligger ovanpå tatamimattor, vilka man inte får gå på med skor. Ett ”komplicerat” system med tofflor som står utställda här och där, skall nyttjas. Toatofflor t ex innanför dörren till toan. Svårt komma ihåg att ta av sig när man går ut från toan…
Endast 2 storlekar av tofflor erbjuds. Små och stora. De stora har storlek 40 ungefär. För Tommy som har storlek 46, slutar tofflan i hålfoten…
Vi lämnade Hagi med ytterligare en rälsbuss. Den var ca 1 timme försenad på grund av den starka blåsten, så de förreserverade biljetterna fick ombokas. Vi hade 5 minuter på oss att byta plattform (någonstans) för att springa upp till Shinkansens tåg, hitta rätt dörr och kasta oss in, vid det sista bytet. Det var stressigt! Men det gick!
Så kom vi till Hiroshima. En vacker, öppen ljus och ren stad belägen vid vatten. Många öar, floder, broar. Moderna hus (av känd anledning), lite högre än på andra ställen vi varit. En stad väl värd att besöka av egen kraft, inte bara för minnen från 1945.
Vi gör en kort promenad i staden innan vi vandrar in i fredsparken, ser Genbakudomen som symboliserar så mycket innan vi besöker Atombombsmuseet. Denna gång är vi mer förberedda för vad vi skall få se. Men det är fortfarande lika ohyggligt och vedervärdigt att vi människor är så grymma och kan göra detta mot varandra.
1945 smälldes 2 atombomber, med ohyggligt resultat. I världen just nu finns ca 10 000 atombomber väntande på att få utföra sitt grymma arbete. Det blir inte mycket kvar av någon av oss om detta tillåts ske. Vi tänkte att världens ledare borde spärras in en vecka på museerna i Nagasaki och Hiroshima för att ta till sig och se effekterna av eventuella beslut de är beredda att fatta. Hur skall man annars få dem att inse och förstå?
På kvällen dag 2 äter vi Okonomiyaki Hiroshimastyle (det finns en Osakastyle också, men enligt kocken är den inte bra…) väldigt gott, och smakrikt! vi har längtat efter något med lite mer kraft i! och denna kväll blev alla mätta!å Rätten tillagas på en stor värmeplatta, vilken man sitter vid. En pannkaka steks, på läggs vitkål, fläsk, lök, kryddor, tempura, som steks med diverse fixande. Ett ägg knäcks (med 2 äggulor!), pannkakan med dess fyllning vänds ovanpå, och vips har man en delikat rätt! Mums!
Vi tog rälsbussen och åkte mot Hagi. Det är en stad som inte bombades sönder under 2:a världskriget och därför finns fortfarande byggnader från 1600-talet att se. Detta är ovanligt i Japan.
Samurajerna i Hagi (samt från Kagoshima) var de som gjorde revolution i slutet av 1800-talet, och påbörjade arbetet med att flytta Japan mot modernare tider. De åkte runt i världen och studerade lagsystem, skolväsende, industrier och konstitutioner. Och på bara några årtionden lyckades de förflytta Japan från en medeltida ordning till det som ledde till det som är det Japan vi ser idag.
Vi beser en väldigt vacker samurajbostad. Men vad de måtte ha frusit på vintern… pappersväggar…
Vi besöker också parken där den gamla borgen stod. Kvar finns bara murarna efter borgen (den revs när den nya tiden skulle komma), men det är lätt att föreställa sig hur mäktig den varit. Vallgravarna finns fortfarande kvar, i dom simmar koi-fiskar och sköldpaddor.
Han ser bister ut, samurajen i Hagi
Hagi ligger mycket vackert vid havet. Men vi tar inte något dopp. Badsäsongen har inte kommit igång ännu. Det är vår här, just i denna del av landet har man 5 årstider, vinter, vår, regnperiod, sommar, höst…
Hagi är också känt för sin keramik, en väldigt fin och lätt keramik. Det blir dock inte något inköp. Vi har tillräckligt att bära, väskor och ryggsäckar är fulla redan.
Man har förresten ett väldigt fiffigt system med transport av bagage här. Vi har flera gånger sänt bagaget i förväg, packat ryggan för en eller 2 övernattningar för att möte huvudbagaget om 2 dagar på hotellet för natten. Väldigt praktiskt!
Vi är ju i ett land där shintoreligionen är viktig. Vad är Shinto egentligen?
Shinto betyder egentligen ”Guds väg” enligt de japanska tecknen.
Buddismen kom in på 500-talet till det som blev Japan och blev ”stort” på 700-talet. Shintoismen fanns redan i Japan, och det finns mycket beskrivet om hur buddism och shintoism genom tiderna och hur de samverkade med varandra.
Man brukar att säga att det är 85% Shintoister i Japan, och 80% buddister i Japan, således är det en överlappande religiositet. Buddismen verkar mest inträda tydligt i slutet av livet, när det är dags att ta hand om sina döda.
I Shintoismen finns inga skrifter och ingen gud. I Japan finns inget begrepp motsvarande det svenska begreppet avseende religion. Det är en livshållning, en levande bit av japansk kultur. Man går till helgedomen för att ha en kommunikation med en ande. I helgedomen finns en shintopräst, som man kan bli välsignad av. Men vanligt är att man hälsar på anden genom att buga 2 gånger, klappa i händerna 2 gånger, be en bön, och buga sig ytterligare en gång, sen är det klart. Anden kan vara på flera ställen på samma gång. Varje helgedom är tillägnat något särskilt, har sin egen specialitet så att säga. Helgedomen i Tsuwano var ägnat affärsmässighet. Dit gick man om för att be en bön och få en välsignelse för bättre tur i affärerna t ex.
Shintoportal i vattnet, vid den flytande Shintohelgedomen pi Miyajima, strax utanför Hiroshima
Nyfödda barn blir välsignade av prästen i helgedomen efter 100 dagar. Man kan också gifta sig shintoistiskt, det är en kort ceremoni, huvudsakligen innefattande en välsignelse.
En gång om året tas anden ut ur helgedomen (anden är i en låda t ex, den öppnar man aldrig). Då har man festival och bär runt på anden, i Nagasaki ansvarade varje stadsdel för festivalen vart 7:e år, planerade, tränade och genomförde ett stort spektakel med dans och musik och bärande på anden i olika typer av ekipage flera dagar i ända. Mycket festligt och synnerligen ansträngande för de som bär!
Shintoportaler. 1000 stycken på väg till helgedomen i Tsuwano
Japaner vill inte bo vid vatten. De japanska vattendragen är ofta stark strömmande. Det regnar väldigt mycket i bergen, och plötsligt kommer mycket vatten rusande i tidigare tomma och torra bäckar och floder och kanaler. Många sällskap som slagit sig ner i torra flod- eller bäckforor med grillar och sällskapslekar, har blivit överraskade och varje år omkommer någon.
Drunkningsolyckor är vanliga, man undervisar visserligen i simning i skolan i pooler och så, men den japanska naturen är mer nyckfull och svårare att simma i än det en pool kan erbjuda. Tyfoner och skyfall överraskar ständigt!
Vi åker med Shinkansen från Kyoto, byter till lokaltåg och kommer fram till Tsuwano efter lunch. Tsuwano är en gammal väldigt liten stad, belägen i bergen, med anor från samurajtiden. Vi vandrar genom staden, ser på alla Koifiskar som simmar i stadens kanaler, samt vandrar upp alla trappsteg (256) upp under Shintoportaler (minst 1000 st) till Shintohelgedomen och vidare upp för berget till resterna av samurajborgruinerna från tidiga 1600-talet.
Här klämde vi en kackerlacka i hotellrummet (inte på bild), i övrigt var allt helt ok. God mat – vi fick en heltäckande middag av regionens specialiteter och så vi gjorde en improviserad sakeprovning. En heldag kort och gott!
Efter övernattningen i Tsuwano, kör vi körsångare, ett utbyte av texten från Chess avseende Merano, till Tsuwano – och det funkar perfekt!
Vi åkte buss upp till tempelområdet öster om staden. I Kyoto finns en mängd vackra gamla tempel och trädgårdar, och det är verkligen fint att besöka dem. Men det är också väldigt många turister… 50 miljoner turister besöker Kyoto varje år. Man rustar nu inför OS, så en hel del är stängt för renovering. Och man har problem med att tillhandahålla alla turistbussar som kan behövas i nuläget. Men vi åker lokalbuss, så vi ser alla elever i fina skoluniformer som skall till skolan, affärsmän i kostym och dataväska, och hemmafruar och pensionärer på väg ut på dagens shoppingrunda eller till dagens planerade aktiviteter.
Vi besöker såväl zenbuddistiska trädgårdar, som stenträdgårdar. Vi besöker också Nijoborgen och den förste Tokugawashogunens palats. Vi går också längs den vackra bambulunden. Den sista dagen i Kyoto är en fri dag, då åkte vi till Silverpaviljongen och promenerade längs Filosofens Väg, en verkligen fantastiskt fin trädgård samt en trevlig promenad.
Sen går vi i Kyoto, hit och dit och längs gator mer eller mindre trafikerade. När vi kommit till hotellet badar vi i källaravdelningens allmänna bad. Skönt som vanligt att bada och verkligen att rekommendera, här möter man den vanlige japanen.
Nara är Japans först huvudstad, den grundades permanent under 700-talet. Den byggdes enligt kinesisk förbild med gatorna som i ett rutnät kring byggnaderna. Den förblev huvudstad under 74 år innan man beslutade flytta till Kyoto. Detta på grund av att man ansåg att staden drabbats av olycka. Man hade då haft en period av missväxt, sjukdomar och social oro. Buddismen var vid denna period mycket framträdande, och helgedomar och tempel uppfördes i en mångfald, bland annat för att ”lindra” de problem man hade. En hel del av dessa tempel är kvar idag, och vi besåg t ex templet med den största bronsbuddan, belägen inom det gamla palatsområdet. Det var länge världens största träbyggnad (byggd på 1400-talet?) men numera ligger det endast på 3:e plats! (Canada och Norge har byggt större träbyggnader de senaste åren)
Vi promenerade vidare till parken där ca 1500 hjortar går lösa. Märklig syn!
Tisdag lämnade vi Nara och åkte med buss mot Kyoto. På vägen stannade vi vid Miho Museum.
En stormrik japanska, Mihiko Koyama, arvtagerska till ett textilimperium (TOYOBO), byggde detta med hjälp av den världsberömda arkitekten I.M.Pei (som skapat ”pyramiderna” utanför Louvren). Mihiko grundade sekten Shinji Shumeikai på 70-talet. En av grundtankarna i rörelsen är att skönhet är fundamentalt i människans liv. Så man söker skönhet i konst, i naturen och bygger arkitektoniska mästerverk i glesbebyggda områden för att återställa balansen i naturen. Man praktiserar organiskt jordbruk och en andlig metod för att uppnå hälsa. Museet Miho, byggdes på en bergstopp i en nationalpark. Man skalade av toppen, byggde museet, satte tillbaka toppen och växtligheten. Mihiko samlade antikviteter från hela världen, och inget verkar ha varit för dyrt för henne! Så unika pjäser har jag aldrig sett, inte så gamla heller för den delen. Fantastiska artefakter från tidiga civilisationer över hela världen. Och man kan säga att det var tur det, för en del av pjäserna som finns i museet hade antagligen förstörts av t ex talibanerna under de senaste åren om inte Mihiko hade hämtat dem till Japan! Ett museum värt en omväg helt enkelt!!! Tyvärr får man inte fotografera i museet, men så här ser entrén ut!
Vår lilla grupp av fyra japanresenärer har nu utökats till 7 personer. 2 damer (en från Göteborg och en från Boden) samt en man (från Stockholm) har nu anslutit. Vi ingår numera i den arrangerade resan ”I Samurajens spår”. Vi har nu också träffat Kristina, som kommer att bli vår guide för resten av vistelsen i Japan. Kristina har bott 27 år i Japan, är gift här och har 2 barn, som nu är vuxna och har flyttat hemifrån. Det är verkligen fantastiskt värdefullt att få tillgång till en sådan källa av kunskap om Japan, japaner, kultur och samhälle. Allt blir begripligt på ett annat sätt.
Kristina gick först igenom säkerhetsföreskrifterna med oss. Så här kommer det vi fick lära oss om jordbävningar:
Det är i princip jordbävning varje dag, någonstans i Japan. Det förekommer i huvudsak 2 typer av jordbävningar, vertikal eller horisontell. Den förstnämnda är den vanligaste. Den startar som en darrning i marken och rör sig i sidled. Upplevs som en pirrning under fötterna till att börja med. Det ger tid att börja sätta sig i säkerhet. Den andra typen är mer som ett slag under fötterna, kommer oväntat och går inte att skydda sig mot. Den är mer ovanlig. Barnen får lära sig hur man skall agera vid jordbävning och man har utrymningsövningar regelbundet (gäller även för alla företag). Barnen har en kudde med sig till skolan, i ett ”örngott”. Eftersom det är viktigt att skydda huvudet är kudden designad så att man kan sätta den över huvudet, örngottet funkar som fasthållare och munskydd. Man skall snabbt se till att öppna en flyktväg, dörrar och fönster. Det gäller att sätta sig under ett bord eller i en dörrpost. Så om det blir ett ras, bildas ett utrymme, med luft att andas för ett tag. När man ser på en byggnad från gatan, har en del fönster röda trianglar. Det är en signal till räddningsmanskap att dessa fönster är öppningsbara från utsidan.
Vi blir instruerade att alltid bära med oss pass, ficklampa, vatten och medicin för 3 dagar. Vi skall också ha bra skor, skulle en jordbävning inträffa kan det vara mycket glas och vassa föremål på marken, och då duger inte flipflops. Man skall se upp för fallande föremål, och elledningar. Viktigt att följa instruktioner som ges. Vi har alltid en mötesplats bestämd, och den skall vi ta oss till om vi kommer ifrån varandra.
Efter den lilla introduktionen börjar vi vår gemensamma resa!
Vi tog snabbfärjan (bärplansbåt) till Kagoshima. Regnet hällde ner på Yakushima, man såg inget av de fantastiska bergen eller havet längre. Snabbfärjan tog ca 2 timmar. Man hade en fiffig tjänst på båten, en av personalen gick runt och frågade om man behövde taxi vid färjeterminalen i Kagoshima, om man sade ja, fick man ett rött papper med ett nummer. Väl framme väntade en gentleman med just vårt nummer på oss! Mycket smidigt!
Taxichaufförer och lokförare i detta land är så fina, prydliga uniformer och alltid fina vita handskar. Mycket stiligt.
I Kagoshima steg vi åter på det fantastiska tåget, Shinkansen. Det finns flera linjer, detta var Sakuralinjen. Den gick hela vägen till Shin-Osaka, men vi hoppade av i Kokura, där vi bytte till lokaltåg mot Oita, samt ännu en gång mot Usuki (en del säger ”Uski” andra uttalar allt bokstäver…). Hotellet låg precis vid stationen.
Vi kom ”bara” upp i 291 km i timmen, till Tommys besvikelse! 🙂
Vi badade onsen igen, det är så obeskrivligt skönt att sätta på sig en yukata, sätta fötterna i ett par tillhandahållna tofflor och strosa genom hotellet till det gemensamma badet. Allt tillhandhålls, tvättlappar och handdukar, duschkräm, schampo och conditioner. Tandborste, öronpinnar, hudkräm, hårtork osv osv. Man behöver inget med sig för att bada onsen, bara att gå in! Den varma poolen håller 41-42 grader. All eventuell värk försvinner i ett nafs. Om man så vill kan man gå till hotellets restaurang i yukatan, inget konstigt med det. Mycket avkopplande och vilsamt.
Nästa morgon upp med tuppen. Taxi till hamnen i Usuki, färja till Yawatahama. En mycket behaglig och vacker tur på drygt 2 timmar. Återigen har vi vädret med oss, solen lyser från en klarblå himmel. På de färjor vi åkt, finns alltid en vilosektion. Här kan man hänga med hela sin familj eller själv, sova, läsa, äta etc, mycket smidigt. Man håller givetvis till på golvet.
Från Yawatahamas hamn tar vi taxi till stationen. Tåg 1 går till Matsuyama, tåg 2 går till Tadotsu och tåg 3 går till Oboke. Här nedan en bild över järnvägslinjerna och stationerna på Shikoku. Som ni ser är järnvägsnätet mycket utbyggt!
Så är vi är framme i Iyadalen. Naturen har ändrat karaktär successivt medan vi färdats med de olika tågen, nu är det riktigt bergigt, och dalgångarna blir smalare och brantare. Och det är grönt, oändligt grönt i olika nyanser i skogarna som klättrar upp till bergstopparna! Den bil vi blir hämtade med fortsätter klättrandet upp i bergen via slingrande vägar. I botten på dalen slingrar sig floden.
Bagagehissen
Hotellet ligger efter bergssidan med en underbar utsikt, vårt bagage hissas upp med block och talja till entrénivå. När vi väl checkat in, passar det utmärkt med ett bad före middagen. Man har verkligen ett vackert bad här. Och detta är också utrustat med en kallbassäng, mycket uppfriskande. Samt en utomhuspool, varm och skön i vacker omgivning.
Nu blir det mat igen, och väldigt god, och vacker, mat. Lite jobbigt i alla fall är att sitta på golvet och äta. Vi är lite för långa och storväxta för möblerna. Tommys stora fötter (46) får knappt plats under bordet. Och en del av oss har inte tränat tillräckligt mycket på att komma upp från och ner till golvet… utan att tappa ansiktet alltså!
Vi träffade en fransman som konverserade personalen på japanska, mycket imponerande, han hade läst japanska i 4 år, för länge sedan… den som ändå kunde prata så! Men att bara kunna lite, att försöka säga det kan man tas mycket positivt upp. Och att iaktta de artighetsregler som omger samvaron är viktigt också. Jag uppskattar den vänlighet och det intresse vi möter, så lätt att komma i kontakt trots den skenbara distansen!
Att sova på golvet kräver också en del. T ex att komma upp mitt i natten om man behöver gå på toa… Alla sängkläder ligger till att börja med i skåp bakom vackra skjutdörrar. När vi så kom tillbaka till rummet efter middagen var ”sängen” bäddad. Bara att gå och lägga sig!
För att få ut det mesta av Iyadalen, åkte vi hela nästa dag med en egen chaufför i området. Egentligen är detta en avfolkningsbygd, ungdomarna åker till städerna för att gå i highschool och kommer aldrig tillbaka. Inga kommer att bruka jorden i det starkt lutande landskapet. Åkrarna växer igen, skogen tar över, husen rasar och bilarna och redskapen rostar. Det är sorgligt! Men ändå vackert!
Kvar är gamla människor, arbetet måste göras på det gamla sättet, här kan man inte använda maskiner
Men nu har vi kommit till Nara. För att komma hit, slog vi nog vårt rekord i tågbyten. Oboke till Okayama, Okayama till Shin-Osaka, Shin-Osaka till Kyuhoji, Kyuhoji till Nara. Men allt funkade perfekt, inte en minut försenade tåg, informationen som ges på stationerna för att guida passagerarna är så tydlig att även om vi inte kan läsa japanska klarade vi alla förflyttningar mellan plattformar och olika linjer. Suveränt bra.
Mycket turister här i Nara, nu får vi vänja oss till stadslivet igen. Vi kraschade lite igår kväll, handlade bröd, ost och skinka och åt på hotellrummet. Vi behövde vila oss lite från all vacker japansk mat, det är inte alltid vad våra gommar längtar efter!
Idag ansluter vi till ”I Samurajens spår”, vi kommer att träffa 3 resenärer till samt vår guide Kristina. Det skall bli kul!
Eftersom Japan är ett land med så mycket vulkanisk aktivitet, används det heta vattnet som kommer från underjorden till de badhus som finns runt om i landet. Ett onsen finns ofta vid hotell och värdshus, men publikt drivna onsen finns också runt om. Men ett Onsen måste uppfylla vissa krav. Vattnet måste t ex innehålla minst 1 av 19 specificerade kemiska ämnen (järn, svavel osv) och hålla en temperatur av minst 25 grader. Och så är förstås etiketten viktig. Man får inte gå ner i ett onsen om man fortfarande är smutsig på kroppen, skrubba och skura sig är viktigt innan. Och alla är givetvis helt nakna i badet. Numera är män och kvinnors avdelningar separerade, men så har det inte alltid varit. Detta tillkom när Japan öppnade sig för omvärlden.
I onsen erbjuds allt som behövs för att kunna bada bekvämt. Tvättlappar, schampo, duschkräm, conditioner, tandborste och tandkräm, öronpinnar, hårband, kam och borste, hårtork, rakhyvel, raklödder och after shave etc. Mycket angenämt!
Man sätter sig vid ”vattenstationen” på en pall, tappar upp hett vatten i en bunke, duschar av sig eller häller hett vatten över kroppen från bunken (skönast!), löddrar in sin tvättlapp och börjar skura. Från topp till tå och om igen. När du är redo för att gå ner i bassängen, sätter du upp ditt hår om det behövs, här är tvättlappen bra att ha igen att fästa upp med.
Man är inte välkommen i ett onsen om man har tatueringar över hela kroppen. Detta förknippas med kriminalitet och det vill man inte ha på sina bad.
Vi steg upp kvart över sex, frukost serverades halv sju. Herr och fru Honda skjutsade oss till färjan och försedde oss med en påse bröd och kakor för att ha som snacks på resan. Efter ett kärleksfullt avsked (de var verkligen förtjusande människor) fick vi hjälp att bära upp bagaget på båten av personalen. Verkligen supersservice, då landgången var lång och brant! Sedan stävade vi ut ur hamnen och den stora bukten där Kagoshima ligger, ut på öppna havet. Solen sken, och det var verkligen väldigt vackert! En av bilderna nedan, visar en ståtoa (på tjejjernas alltså). Det finns alltid detta val, men jag hade hittills undvikit det. Men nöden har ju inte någon lag, så, ja ni vet… Och det går ju bra när man måste! Eftersom man utrustat faciliteten med handtag att dra sig upp med, så går det ju an! (och förresten när väl toa-saken är på tal, lägger även till en bild av toan på vandrarhemmet enligt nedan, toa och handfat i ett- hur praktiskt är inte det!!!)
När vi lagt till i Yakushima, väntade Naru på oss. Han är värd på det hostel vi är inbokade på. Från Tokyo ursprungligen, men gift med en Yakushima-tjej. Hennes pappa etablerade vandrarhemmet för 30 år sedan, som jag förstod det har de tagit över det nu. De hade en liten 1,5-åring, en så söt liten prinsessa! Naru är en cool kille, som verkligen bjuder på sig själv, generös och godhjärtad!
Väl incheckade, skjutsade han oss till livsmedelsbutiken, så vi kunde inhandla lunch, och därefter upp i de fantastiska bergen! Gröna gröna branta berg, djungel som klättrar uppåt! Yakushima har 30 (?) berg med toppar över 1000 meter, de kan även få snö på vintern.
Vi stannar vid en vandringsled som går in i en dalgång uppför berget. Yakushima är känt för sina enormt gamla japanska cedrar, den äldsta som fortfarande lever (!) är fastställd till 7500 år gammal! Det är verkligen enastående! Vill man vandra till den tar det ca 10 timmar. Det är nog tur att den är så pass otillgänglig, annars skulle väl platsen bli nedtrampad! Naru hämtar oss vid halv 5 från vandringsstationen. På kvällen serveras återigen en 7-8-rättersmiddag, där ”piece-de-resistence” är en flygfisk med fenor och allt. Vi rekommenderades att äta fenor och köttet, men undvika huvud och ryggben… lycka till att göra detta med chop-sticks. Vi gjorde vårt bästa, men pilligt är det!
Sov väldigt bra följande natt, har nog kommit över jet-leggen nu!
Idag onsdag hyrde vi bil. Det blev en Kei-car, en mycket populär modell av bil, som finns från allehanda tillverkare. 30-40% av alla sålda bilar i Japan är Kei-cars. De är små, drygt 60 hkp, har lägre försäkringspremier och skatt, men är oväntat rymliga och praktiska och väl utrustade. Så förutseende som jag är hade jag även packat de internationella körkort vi tog ut när vi skulle resa till Nya Zealand 2014. Kunde inte hitta någonstans där det angavs giltighetstid. Men om de var giltiga 5 år, hade vi 2 dagar tillgodo! God Bless!
Så vi körde runt ön, såg vackra stränder, fyrtorn, vattenfall, rododendronstigar, fikade och handlade på olika ställen. Vi träffade återigen det beresta australiensiska par, Ammi stött på under gårdagen och som vi kommit att snacka med på gårdagens vandring. De är mycket beresta och har varit i Sverige flera gånger. Vips hade hela dagen gått i ett huj! Det är verkligen väldigt vackert här, naturen är rent enastående. Bergen är höga och GRÖNA av träd, ormbunkar, krypande och klättrande växter, mossor och lavar, och så allt vatten som droppar, rinner och sprutar!
När vi väl kommit tillbaka till vandrarhemmet, tog Ammi och jag ett bad, liksom vi gjorde igår. Såå härlig badkultur det är i Japan! Först tvätta sig rejält med rivig tvättlapp och härlig duschtvål, skölja med handfat och dusch. Upprepa, och njut av det varma vattnet, sedan ligga i bassängen 41-42 gr varmt, så välgörande för alla leder och muskler, sen duscha/skölja sig igen i varmt/kallt vatten! Här några bilder från den fina ”dam”-avdelningen här på vandrarhemmet. Man byter om herr- och damsida varannan dag för omväxlingens skull (de är nog inte helt lika).
I kväll fick vi återigen en stor måltid med mängder av rätter. Jag har fått önskemål om att visa bilder på den mat vi äter, så nu kommer en kavalkad av det vi serverats ikväll här på Yakushima! vi tog lite snacks innan maten igår, men när en torkad fisk ramlade ut ur påsen drog vi gränsen, var inte gott!
I morgon tar vi snabbåten tillbaka till Kagoshima, därpå taxi till centralstationen, och så 3 olika tåg för att slutligen landa i Usuki (”varför skall ni dit? där finns inget att se!”), där övernattar vi, innan vi tar färjan över till Yawatahama! Mer om detta om några dagar!
Herr och fru Honda hade planerat dagen för oss. De hade hyrt en fin Nissan Serena, 7-sitsig, inför vårt besök. Nu skulle vi besöka vulkanön, Sakurajima. Det är en strato-vulkan som belägen i bukten utanför Kagoshima, 1060 möh som högst. (Stratovulkaner är den vulkantyp som har de brantaste sidorna och oftast når de högsta höjderna. Det är också den vulkantyp som orsakar de farligaste utbrotten med dödliga konsekvenser. En annan känd stratovulkan är Vesuvius som begravde hela Pompeji i aska år 79. En stratovulkan får oftast sin lava från en lavakammare under marken).
På ön bor ca 4000 personer, som regelbundet tränar utrymning. Man har särskilda båtar som man tar skydd i och kan fly med från ön. Ön är mycket bördig tack vare lavaberggrunden och man odlar något varhelst det är möjligt. Färjan tog ca 30 minuter, och väl på ön åkte vi till utsiktspunkten. Sakurajima har haft flera större utbrott, senast 1946. Den har ”småutbrott” var 3:e dag fortfarande, och hade haft ett senast under morgonen. Dessa utbrott förorsakar bara en rökplym ur käglan.
Efter detta besök reste vi vidare till ett vinäger”bryggeri”. Vinägern bildades vid jäsning av ris, som blandats med vatten från bergen, och jäst. Detta jästes i keramikkrukor ute i det fria. Man tappade endast 2 gånger om året, en gång på höst, en gång på vår. Det var viktigt med en specifik lufttemperatur. Vinägern lagrades i krukorna 1, 3 eller 5 år, det fanns även 10-årig vinäger. Givetvis smakade vi på olika varianter, och köpte en pytteliten flaska 5-årig…
Sen var det dags att fara ”hem” för vår kalligrafilektion! Ytterligare en väninna till mrs Honda dök upp, förberedd med våra namn i kanji (ett av Japans tre skriftspråk med tecken lånade från kinesiskan) och utrustning för att kunna ge oss alla fyra en lektion. Vi kämpade väldigt hårt för att få till ett någorlunda resultat, men det var sannerligen inte lätt. Vi fick till och med rama in dem! Hur gulligt som helst!
Kvällen avslutades med en trevlig middag, mrs Honda hade återigen gjort sitt bästa och presenterade flera rätter, med ingredienser från sin och grannarnas trädgårdar.
Det är en utmaning med språket ibland. Vi kör med våra appar, vi har Google Översätt och mrs Honda har en annan utmärkt app. Vi talar in vad vi vill säga och ut kommer mening på japanska. Nu vet man ju inte om översättningen blev så där perfekt, och ibland kan det bli hysteriskt roligt när mottagaren inte begriper ett dugg!
Hela dagen har också mrs Hondas unga väninna Yoki (tror jag döpte henne till något annat i förra inlägget…?) deltagit, hon hade en ledig dag och kunde lika väl hänga med oss! Hennes kompisar kom och hämtade henne (Hondas bor på landet och Yoki i stan), då fick vi tillfälle att lära dem äta bröd ”italian style”, olja och lite vinäger och doppa! Yummi!
Nu har vi överlämnat våra medhavda gåvor till värdfolket (choklad) och packat för att resa vidare imorgon. Då tar vi färjan till Yakushima, en annan ö, 4 timmars båtresa från Kagoshima.
Nu blir det lite täta uppdateringar, men Hondas har ett utmärkt nätverk och det gäller att utnyttja detta. Vi vet ju inte hur det är på Yakushima!
Denna morgon klev vi upp halv 7 för att säkert hinna med frukost innan vi tog taxin ner till stationen i Kirishima. Återigen en strålande vacker dag, med ånga som svävade trolskt över landskapet. Bergen är skogsbeklädda på ett sätt som påminner om regnskogen runt Matchu Pichu i Peru. Subtropisk regnskog?
Att resa med tåg i Japan är inte så svårt. Vi har det dock så förspänt att vår fantastiska guide Miyako har förberett våra kommande resor på allra bästa sätt. Alla biljetter är klara med sittplatser där det behövs. Vi vet redan till vilken perrong vi ankommer och vilken perrong vi skall resa från, där vi har tågbyten på varandra. Det är verkligen en fin service och kommer att minska den stress vi ev kan komma att drabbas av, då det i vissa fall inte är så många minuter mellan bytena. Men det kommer att gå jättebra!
Åter i Kagoshima tog vi taxi till Sengan-En. Sengan-en är en traditionell japansk trädgård, den anlades ursprungligen 1658 av den 19:e klanledaren för Shimadzufamiljen, Mitsuhisa. Runt Sengan-en ligger såväl havet som den aktiva vulkanen Sakurajima. Dagen till ära hade man också en skjutövning med gamla vapen, iklädda traditionell japansk krigsklädsel.
Efter besöket på Sengan-En var det så dags ta adjö av vår fina guide Miyako. Hon lämnade över oss till Mrs och Mr Honda, som tog över ”ansvaret” för oss, de kommande två dagarna. Mrs Honda är van att ta emot gäster för ”homestay”. Eftersom vi uttryckt intresse för japansk matlagning, fick vi delta vid tillagningen av kvällens middag. Men först av allt fikade vi och åt Sakuramochi, en sötsak/kaka gjord av röd bönpasta (innuti) samt rispasta utanpå. Mild smak, med diskret sötma, samt dekorerad med körsbärsblad. Mrs Hondas vän (Nichko?) som talar hygglig engelska var med hela dagen och bistod.
Riskokaren fylld med ris och grönsaker, hemgjord misopasta användes som smaksättare i maten jämte bonito (torkad fisk som rivs över en låda), bittermelon stektes med fläsk och miso, spenat med biff ostgratinerades. Vi fick också biffgryta med sötpotatis, morötter och lök, sallad med mangold, tomater och vårlök samt ost, stekt potatis och ”prinskorv”, hembakat bröd mm, ja det blev ingen liten middag idag heller! Och som grädde på moset, ett smakprov av japansk grönt te, maccha, ett pulver som vispas med en bambuvisp i hett vatten. Smakar gräs och vår och lämnar en lite bitter eftersmak
Vi blev också överraskade av att en väninna till Mrs Honda anlände, fullt uppklädd i kimono. Hon hade dessutom ett antal kimonos med sig, som vi fick välja mellan. Därefter klädde hon upp oss fullt ut och vi fick känna på hur andlöst en kimono sitter. Det är rätt många band och snören under som inte syns som ger den lediga looken! Jättekul, och om jag får säga det själv så passar jag utmärkt i kimono!
Att få möjlighet till ”homestay” är fantastiskt. Tänk om vi bara bott på hotell, utan att få möjlighet att med hjälp av japanerna själva få mer kunskap och insikt i det japanska samhället/kulturen och människorna, vad tråkigt det hade varit!
I morgon skall vi göra en rundtur runt Sakurajima. Den har lite utbrott nu och då, men just nu är den lugn! Och imorgon kväll kommer en annan vän till Mrs Honda, som kommer att visa oss kalligrafi! Stay tuned!
Vår sista dag i Nagasaki ägnades åt att besöka minnesmuseet efter atombomben över Nagasaki, den 9/8 1945.
Vi tog spårvagnen norrut, till det område som huvudsakligen drabbades av explosionen. Ursprungligen hade man avsett att bomba en annan stad, men vädret var för dåligt, så man valde att släppa bomben över Nagasaki, då det blev molnfritt på vägen tillbaka till basen. 70% av de som dödades var barn, kvinnor och gamla. I området låg huvudsakligen skolor, sjukhus och privatbostäder, samt ett fängelse. 73 884 personer dog där direkt, nu räknar man med att ca 80 000 har dött, pga senkomplikationer och annat som kan drabba (cancer, blindhet, hudskador osv). Det finns fortfarande människor som varje dag lever med dessa problem, men de blir allt färre som kan vittna om det som verkligen hände. En som fortfarande gör det är herr Inosuke Hayasaki, en överlevare som idag är 88 år. Han är fortfarande ofta i fredsparken och berättar om dagen. Han arbetar också aktivt för fred och mot atomvapen.
Hela museet är vackert byggt och bär prägel av den japanska återhållna byggnadsstilen. Dess innehåll är desto mer fruktansvärt och man blir oerhört berörd. I den vackra Fredsparken lättar känslan ute i solen.
Efter den allvarliga förmiddagen var det dags för oss ta ta adjö av Nagasaki. Vi lunchade på ytterligare en typisk restaurang, som hade varit svår att hitta som turist. På menyn denna gång stod Toruko Rice (turkiskt ris), en blandning av pilaffris, spagetti och panerad fläskkotlett med currysås. Mums!
Vi tog tåget från Nagasaki Station tillbaka mot Fukuoka. Vid en station före Fukuoka, bytte vi till Shinkansen, höghastighetståget, mot Kirishima. Nu var vårt lokaltåg från Nagasaki försenat, och våra 6 minuter för byte hade försvunnit i tomma intet. Dock ”väntade” Shinkansen på anslutande passagerare, vi hade 2 minuter på oss att med allt vårt bagage rusa från den lägre plattformen upp till Shinkansens plattform som går högt över landskapet. Dessutom hade vi platser sista vagnen… herregud vad vi skenade! MEN det gick! dörrarna slogs igen bakom oss med ett pysande! Det var sannerligen ett äventyr! i Kagoshima bytte vi till lokaltåg igen, vårt mål var alltså Kirishima. Återigen hade vi ingen sittplats reserverad, och till följd av Golden Week var tåget så gott som fullt. Men vänliga människor klämde ihop sig och gjorde plats. Dessutom fick vi en synnerligen rolig resa med skojfriska intresserade japaner som bjöd på sig själva.
i Kirishima väntade en taxi på att föra oss till Kirishima Onsen. En onsen är en badanläggning belägen i vid en het källa. Det finns tusentals onsen i Japan, och det finns strikta regler för vad som skall gälla för att få kalla det onsen. Att få inblick i den japanska badkulturen är verkligen intressant, här kan vi lära oss ett och annat om hur man borde uppföra sig i allmänna badinrättningar. Vi kommer att besöka ytterligare ett onsen, så jag tror jag skriver mer om detta i ett senare inlägg.
Här kommer dock en bild över utsikten från vår balkong, tagen tidigt på morgonen.
På kvällen åt vi en 8-rättersmiddag i ett privat rum. Vi var iklädda yukata, den välsittande bomullsrocken som är så typisk japansk. Alla på onsen går omkring i sådan, till och från bad, i matsal och korridorer, alla är vi lika. Tommy, Miyako, Ammi och Lasse på bilden.
Igår lördag var vandringsdag. Vi tog lokalbussen upp till ett vandringscentrum beläget ungefär på 1000 meters höjd. Därifrån utgick ett antal leder runt om i landskapet, vilket är skogsbeklätt, många berg och vulkaner runt om och mycket vackert. Ur marken pyser det ånga och det luktar svavel överallt. En del av leden var avstängt till följd av utbrott för några veckor sedan, så stigen hade letts om. Rätt jobbig vandring med mycket stenar att ta sig över. Tommy och jag gick inte helt upp till toppen, om vi gjort det hade vi gått upp till 1700 möh. Miyako, Ammi och Lasse gick hela vägen upp!
Solen sken hela dagen, det var lagom varmt och vi hade det jättefint. Efter vandringen ägnade vi oss så klart bad, och därefter ytterligare en 8-rättersmiddag, här sparar vi inte på något! Varje rätt är oerhört vackert presenterad, varje kuvert har en liten minikokplatta som man själv kokar sin sukiyaki t ex. Små smakbitar av allehanda slag, med ingredienser som i de flesta fall är okända för mig.
Idag reser vi tillbaka till Kagoshima. Där skall vi bo hemma hos Mrs Honda. Det skall bli jättekul!
På morgonen den 1/5 landade vi på Fukuokas flygplats, den största staden på ön Kyushu, den sydligaste av Japans största öar (dag 1, år 0 i Reiwa). Öns klimat är subtropiskt, men det var sköna 17 grader och lite grått när vi landade, efter 9,5 timmar i luften. Resan gick över förväntan, och tiden gick fort.
Vi möttes av går guide Miyako, en förtjusande ung japanska som bott 3 år i Sverige. Miyako tog oss till centralstationen i Fukuoka, bytte in våra vouchers för tågresor i Japan samt bokade upp våra tågresor för de närmast 14 dagarna. Eftersom vi nu landat mitt i Golden Week (som dessutom är 10 dagar) är de flesta säten reserverade på tågen redan, men det finns oreserverade sektioner i tågen, som man kan stå i kö till på perrongen (i utmärkta områden) och så ordnar det sig ändå! Tåget till Nagasaki tog ca 2 timmar, vårt hotell låg praktiskt nära tågstationen, varpå incheckning gick snabbt och bra. Därefter gick vi ut på sightseeing som inkluderade både historia och nutid. Japan och Nagasaki i synnerhet har en lång historia att förtälja. Nagasaki därför att detta var en av de hamnar som haft bosättningar av handelsmän från övriga världen medan Japan fortfarande var ett slutet land (från 1600-talet och framåt). Middag intogs i en japansk restaurang, som serverade fiskkakor tillredda med olika metoder. Vi satt på tatamimattor i övervåningen, skorna prydligt placerade i skoställ nedanför trappan. Det är alltid så spännande att se vad som kommer att serveras. Men den långa dagen och natten innan med begränsad sömn, tog ut sin rätt och vi behövde gå till hotellet för att sova, så det blev en tidig kväll.
Torsdag den 2/5, försov vi oss! helt otroligt! Jag var vaken mellan 02-4:30 ca, men sedan somnade jag om – stenhårt! Miyako fick knacka på dörren halv 9 för att väcka oss, så vi hann äta frukost innan buffén plockades bort! Dagens sightseeing inleddes av att bese den historiska platsen för den holländska bosättningen för handelsmän på 1600-talet och bli insatta i historien. Därefter gick vi till Chinatown, där vi drack kaffe på ett typiskt kaffe- och rökcafé. Utanför den kommersiella delen av Chinatown finns också ett område där kineser och andra ”gaijin” (främlingar) bodde tidigare, med kinesiska tempel och andra minnesmärken. Här åt vi lunch, på en typisk japansk restaurang, det blev en mycket härlig tillställning där vi åt friterade, Sara Udon= crispy nudels med olika sås, (kyckling/skaldjur/grönsaker) eller soppa med skaldjur och nudlar (champon). Enorma portioner till ett mycket facilt pris. Kocken i restaurangen var 84 år, hennes dotter och son jobbade båda i etablissemanget. De poserade villigt för vår kamera!
Mer promenerande efter maten, med bergbana uppför kullarna till Glover Garden, mer mer intressant historisk information, vackra vyer över Nagasakibukten och fina hus!
En öl- och matmässa försiggick nere vid stranden, vi drack craftbeer av olika tillverkning och köpte grillspett, friterad kyckling och jättelånga pommesfrites till middag. En mycket trevlig avslutning på dagen.
GunEva's Blog 