På vägen till Canopy Tour gick vi genom Farmers Market i Rotorua

Farmers Market i Rotorua

Vi såg annat konstigt också…

Ducktour

En Canopy Tour innebär att man låter sig spännas fast i en sele, och svingar sig därefter ut mellan trädtopparna glidandes på en lina i fritt fall… som den bästa dagen när du var liten!

Miljön vi genomförde detta i var den allra underbaraste, en Nya Zeeländsk skog! Totalt hänförande faktiskt!

Vi fick också lära oss massor om den kamp man gör för att bevara det unikt nya zealändska, genom att försöka döda oppossum, förvildade katter, råttor och ”stout” (vesslor?) som äter ägg och ungar av kiwis och annat av det unika nya zealändska djurlivet. Ett gigantiskt arbete.

Nästa dag ställde vi kosan mot Hot Water Beach på östra sidan om Coromandelhalvön. Här kan man gräva sig en varmvattenpool vid lågvatten i sanden på stranden. Varmvattnet som stiger upp ur den vulkaniska underjorden kan hålla så mycket som 62 grader…

Folk vallfärdade, vi besåg och åkte vidare. Kosan ställdes mot staden Coromandel på västra sidan om halvön.

Denna dag lyste faktiskt solen, vi var mycket glada för det och såg äntligen skönheten i det landskap som vi hittills endast anat  i regndiset!

Färden över Coromandelhalvön är endast till för de väldigt erfarna bilförarna och för passagerare med starka nerver. Det går nästan inte att beskriva hur krokigt, backigt, bergigt och smal denna väg är. Utsikterna är helt hänförande, men man vill verkligen inte att bilföraren skall se något av detta, med risk då att åka ut för stupen..

Väl framme i staden Coromandel, vilade vi oss en stund (det behöves, såväl för bilförare som för passagerare!) sedan gjorde vi en liten tågresa!

En man började bygga en liten tågbana i början på 80-talet, på sin mark, för att lättare kunna frakta lera till sitt krukmakeri. Detta har resulterat i att han sedan dess har byggt den mest makalösa järnväg efter bergssidan upp på toppen av ett berg. Vi reste tor med hans lilla tåg, en timme och det var verkligen en underbar liten pärla! Hittills har hans tåg fraktat 1 miljon passagerare sedan han först började med detta!

Allt var i miniformat. Jag filmade mest denna gång, så det blev inte så många bilder till bloggen tyvärr!

Vi övernattade i Coromandel. Idag har vi gjort resan till Auckland. I natt är sista natten i husbil. Det har gått jättebra, vi har lärt oss att samarbeta i stort som i smått här, så själva vistelsen i husbilen har inte varit något problem. Men jag måste erkänna att det skall bli skönt att ha ett eget badrum, att kunna duscha och gå på toaletten utan att göra det med en massa okända människor runt omkring är nog det jag saknat mest.

I morgon natt sover vi på hotell, sen flyger vi till Cooköarna. Vet inte hur det är med Internet där, vi får se om vi kan ladda upp något därifrån!

Taupo ligger vid en jättestor kratersjö som formades för väldigt länge sedan. Men hela New Zealand ligger just där 2 kontinentalplattor möts, och här är ständigt pågende rörelser i jorden. Väldigt tydligt är det här i Taupo, det ryker och pyser och bubblar ur jorden lite överallt.

Första dagen i Taupo besökte vi Vulcanic Activity Center, en informationscentral om vulkanism. Här fanns utställningar om hur det fungerar med vulkaner och jordbävningar. Vi såg filmer som visade olika tillfällen de senaste åren när vulkanutbrott och jordbävningar påverkat New Zealand. I en liten box fick vi även prova på hur det kännts om vi varit med vid jordbävningen i Christchurch 2011. Det vara MYCKET obehagligt!

När vi lärt oss lite om vulkanismen åkte vi till Craters of the moon. Det var egentligen bara en plats där det bolmade och rök ur jordytan, och varm ånga strömmade upp ur jorden. En promenad på 40 minuter ledde oss genom området, ångan var alldeles varm och behaglig, och det luktade inte särskilt mycket svavel heller.

Sedan besökte vi Huka Falls. Floden som rinner ut i Lake Taupo har både dammar, vattenfall och vacker natur omkring sig. Man kan åka jetbåt (nej det gjorde vi inte, men vi kollade på folk som gjorde det) titta på vattenfall

och se när dammluckor

öppnar sig och vatten kastar sig ut i kanjons. Det gjorde vi däremot och det var allt jättefint, men tanken slår en förstås, att sånt här har vi i Sverige också, som vi borde kunna ”slå mynt av” om det görs på samma fina sätt som här på Nya Zealand. Frågan är om vi vill det?

Vi bodde en natt till i Taupo, därefter åkte vi till Rotorua, endast 7 mil därifrån. Första natten sov vi vid Blue Lake, en bra bit utanför stan visade det sig. Där var mycket vackert, med en sjö som omslöts av skog på alla branta sidor.
Vi körde in till Rotorua promenerade dock runt en del (nä inte särskilt upphetsande) och beställde utflykten till Hobbiton på Turistbyrån. Därför bytte vi camp tidigt nästa morgon, för att bo inne i Rotorua av bekvämlighetsskäl.

Hobbiton, dvs den plats där Peter Jackson förlade filmningen av Bilbos och Frodos hem, ligger ca 6 mil från Rotorua, nära en ort som heter Matamata. Vi, med många, många andra, åkte dit med buss, och fick en guidad tur runt filmsajten. Man har nu permanentat den och byggt om hobhålorna med beständiga material, istället för polystyren och liknande som användes för att bygga upp scenerna med.

Den välkomnande ingången till dalen…

Det var kul att ha sett det! Vi fick även tid att ta en cider på Gröna draken…

Ovanför baren, är den Gröna draken…

Lite tjatigt är det att jag återigen behöver säga att det REGNADE, och blåste i stormbyar….

Bilbos hus…

Så pass att mitt lilla paraply som jag fått av Hanna, inköpt i Japan, nu endast är ett minne blott! Sorry Hanna!

Idag ar vi gjort en Canopy Tour, dvs vi har gått en höghöjdsvandring bland trädkronorna, och åkt i linor! Det bar hur kul som helst och inte har det regnat heller!
Bilder från Taupo och Rotorua har nu kompletterats här och kommer också i nästa inlägg.

Tack vare tips från min vän och gamla kollega Per Wallin, som faktiskt bott och arbetat i Wellington, valde vi initial rutt på Nord-ön. Således tog vi Highway 2, från Wellington över bergen vid Upper Hutt och Kaitoke regional park till Martinborough och så småningom vinvägen till Hastings där vi landade för natten.

Vi börjar vänja oss vid att vädret är oerhört växlande i detta land, så den sol som lös över oss på campen i Wellington, böts inom 30 minuter mot stormvindar och piskande regn som kastade sig över oss på vägen upp genom passet efter Upper Hutt.

Vägen som slingrade sig efter bergväggen, var väldigt smal på sina ställen. Oerhört kraftiga vindar tog tag i bilen på ett otäckt sätt när man kom ur kurvorna i vissa lägen. Ett gäng motorcyklister kom ikapp oss, de var ett 15-tal, vi avundades dem inte alls, utan var tacksamma för våra 4 hjul denna gång!

 

 

 

 

 

 

 

Uppe på toppen stannade vi för att pusta ut en stund OCH för att fotografera landskapet som Peter Jackson använt i filmen Sagan om Ringen för att illustrera ”Rivendell”.

Jag gjorde så gott det gick, det var faktiskt otäckt att stå där på kanten, var riktigt rädd att jag skulle blåsa ner, och då är jag allvarlig, överdriver för en gångs skull inte!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rivendell

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lite info om vägen

 

Efter passet kom vi ner i ett pastoralt landskap med kullar och ängar och kor och får… Vi stannade i Martinborough och fikade. Denna stad sade sig vara ett center för vinproduktionen i regionen, men var odlade de druvorna? Vi såg faktiskt väldigt få vinfält! Däremot gjorde vi en avstickare till Stonehenge (jodå!) som tyvärr var stängt! Här kommer bildbevis!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi träffade dock några av grannarna!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi bestämde oss för att övernatta i Hastings som påverkades tillsammans med den närbelägna staden Napier av jordbävningen 1931.

Vi tog en lång promenad på kvällskvisten till ”Of the track” en restaurang som låg en bit utanför staden. Där skämde vi bort oss med god mat i fin miljö.

Efter en lugn natt körde vi så igenom Hastings för att se vad den staden hade att erbjuda. Städerna på NZ är ganska lika, några gator med 1-, 2-, max 3-våningsbyggnader. Om man tittar upp efter att ha blundat, kan man tro att man hamnat i en småstad i USA lika väl. Hastings hade dock ett antal hus i Art Deco-stil som skilde sig från övriga ställen vi hittills sett. Men när vi kom till Napier, var den stilen helt genomförd i stadskärnan.

Efter jordbävningen 1931 bestämde man sig för att bygga upp staden i den för tiden moderna stilen. Staden är ett ”måste” för alla som intresserar sig för denna typ av arkitektur.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett typiskt exempel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Titt in på en bar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kanske borde vi köpt en ukulele i Art Deco-stil med oss hem?

 

Härligt var det i alla fall, solen sken, även om vindarna slet i kläderna och i håret.

Stilla havet var turkosblått ute i Hawkes Bay och palmerna rasslade.

 

 

 

 

 

 

 

 

När vi besett denna pärla, satte vi oss i husbilen igen, destination Taupo, en ort vid NZs stora sjö (på Nord-ön) Lake Taupo.

Här några fakta: ”Lake Taupo is the largest freshwater lake in the soutern hemisphere and is roughly the size of Singapore. The lake is the crater of one of the largest volcanic eruptions of the last 5000 years. How deep is Lake Taupo? A staggering 159 meters.”

Vägen mot Taupo var hissnade och vacker såsom vi hittills uppfattat naturen på NZ. Brant, backig, grön, skogig, vatten, djupa raviner, smala och kurviga vägar och broar över bråddjup osv. Man kan tro att det blir enformigt, men tro mig det blir det inte! Man bara gapar och oo:ar och aa:ar hela tiden, samt att jag har full sjå att se till att Tommy inte kör för fort för då får jag ångest i de skarpa kurvorna och branta backarna!

I morgon utforskar vi Taupo med omgivningar. Här ryker det ur jorden och det luktar nytänd tändsticka i luften. Här är vulkaniskt!

Vädret ser ut att bli hyggligt!

 

Äntligen efter allt frysande känns det som att vädret vänder. Sol och blå himmel ovan oss och vi ser äntligen bergen som omger Christchurch.

Vi har bestämt oss för att vi vill bada termalbad och ger oss därför västerut och upp i bergen mot Hanmer Springs.

På vägen handlar vi nybakat bröd i ett bageri och ställer sedan upp husbilen på en vacker och stillsam rastplats efter vägen för att fika. Väldigt fin ordnad rastplats med tillgång till både vatten och toa samt grillplatser, men utspritt och helt privat för var och en som vill stanna till och vila på vägen. Man kan också övernatta mot en billig donation av 5$ natten.

Hanmer Springs är en välmående ort i bergen. Vi anlände tidigt till campen, snabbade oss att samla ihop badkläderna och vandrade upp till badet. Därefter tillbringade vi 2 timmar i olika pooler med varierande temperatur mellan 36 – 42 grader med och utan jetström och bubblor och bara NJÖT! De flesta poolerna var utan svavel, men den varmaste var med svavel, den kunde vi bara stanna 5 minuter i.

Att resa med husbil är för det mesta avkopplande, men ibland blir man (jag) uppstressad. Det är ju en stor och bred bil och vägarna går både högt och är väldigt smala ibland. Den som kör har förstås koll, men den som sitter bredvid (jag) kan nu inte alltd kontrollera sina känslor…

Lördag 8/11 och vi vaknar sent, dvs 8.20, vilket väl är det längsta vi sovit denna resa. Men det var knäpptyst och stilla på campen, bara vilsamma naturljud, och det var så rofyllt.

Efter frukost körde vi västerut, mot Westport, över Lewis pass. Höga berg med snöklädda toppar och brusande strömmar och floder i dalgångarna. Naturen är så mäktig och storslagen att nästan blir gråtfärdig.

Vi fikar i Springs junction, och tar lunch i den gamla guldrushstaden Reefton.

Så hamnar vi i en lokal cykeltävling, vilka kämpar! Upp och ner för alla backar för att till slut landa 400 m från campen där vi övernattar i natt.

Top 10-campen i Carters beach vid Westport är nästan ny och väldigt fräsch. Alla har de varit väldigt välskötta och rena, men de nyare är bättre utrustade och funktionella.

Vi fick en skyddad plats för bilen så vi stördes inte av att det blåste våldsamt från havet.  Middag avåts på den lokala restaurangen. Det var fullt ös när vi kom dit, hela Carters beach hade tagit lördagkväll och beslutat sig för att fira med öl i stora kannor på bordet.

Efter middagen tog vi en promenad på stranden, där träffade vi några andra av lokalbefolkningen.

Söndag: vidare mot Picton, som är den ort som färjan mot Nordön utgår ifrån. Utsikterna växlar, vägarnas bredd varierar, bergen blir lägre ju närmare östkusten vi kommer. När vi till slut färdas i dalgången där vinerna från Marlborough odlas, gapar vi bara över de enorma arealer man odlar vin på. Vinfält efter vinfält, mil efter mil. Stockarna marscherar i snörräta rader mot fjärran!

Picton är en vackert belägen hamnstad, vi tog en promenad genom marinan för att drägla över båtarna där. Men vi sparar med att köpa något….😉

Imorgon förmiddag tar vi färjan över till Nordön. Vi har inte planerat någon rutt, vi vet bara att bilen skall återlämnas i Auckland den 20/11…

Idag sken solen av och till, men mest till och vi kände oss glada och förväntansfulla igen!
Vi promenerade runt i Christchurch och konstaterade att staden nog fick stora skador vid jordbävningarna (vid nr 2 i febr 2011 omkom 181 personer). Knappt något genuint gammalt fanns kvar, stora delar av ytorna var röjda men avspärrade, byggnation pågick, men det blir förstås modernt och inte lika pittoreskt…

 

Man har lyckats få igång museispårvägen också, vi såg många glada barn som åkte med den.

Vi promenerade också i botaniska trädgården, den var till synes helt opåverkad, och det är så underbart att se att de gigantiska och gamla träden man har står kvar och ser opåverkade ut.

Sen tog vi bussen till Northland mall, där vi bytte till en annan buss som körde oss till Willowbanks wildlife reserve.

Och där såg vi KIWI!!! Det är stort! Och verkligen inte lätt!
Tack vare att vi var i stort sett de enda besökarna, vi var ensamma i anläggningen, en skötare slängde ut mat osv, så kom de fram i nattljuset i anläggningen och vi lyckades se 3 stycken! Det var sannerligen oväntat och mycket roligt! De är mycket större än vi hade förväntat oss, och näbben var också utmärkande lång!

Willowbank var fint, man hade lagt stor ansträngning att göra fina burar för djuren, ibland på bekostnad av hur bra vi kunde se dem… Men det är ändå huvudsaken att djuren har det bra, de flesta var utrotningshotade och ingående i något uppfödningsprogram för utsättning i verkligheten så småningom.

Guldfasan

 

Kea-papegoja

Imorgon reser vi vidare mot Hanmer springs

Vi övernattade i Timaru. En liten stad som vi inte gav den uppmärksamhet som den säkert förtjänade. Regnet vräkte ner och vi kände oss allt annat än glada. En liten utryckning till en stormarknad i närheten för att fylla på förråden var enda aktiviteten vi förmådde.

Natten var orolig, mer regn som smattrade på bilens plåttat, och kallt därtill.

Vi gav oss iväg mot Christchurch. Landskapet var nu plattare än platt. På bild hade vi sett att de sydliga alperna skulle finnas i fjärran, men de var helt osynliga för oss. Enorma fält som avgränsades med 10 meter hög och 2-3 meter breda barrhäckar, lika långa som de enorma fälten. Bevattningsmaskinerna sprutade vatten trots att regnet vräkte ner. Programmeraren hade nog drunknat…😝

Vi handlade bullar på ett bageri och satt en stund på en rastplats för att se om detta kunde pigga upp oss, men nej…

Vid Ashburton stannade vi för att det finns ett historiskt flygmuseum där. Vid ett enormt gräsflygfält låg några hangarer och plåthus där museet fanns. Några äldre gentlemän skötte det hela, som uppstått för att hedra minnet av den träning som nya zealändska unga män genomgick där under 2:a världskriget.

Personalen

Översikt

Helikoptertyp som används att hämta upp vilt med

Något för Ellen? Morfar får bygga!

Vi fick personlig guidning av en av herrarna (endast en till gäst) och då gäller det att spetsa öronen, nya zealändska är inte helt enkelt… Var i alla fall intressant och alltid trevligt att prata med urinnevånarna!

Tommy fick provsitta en jet, glad som en lärka!

Sen vidare mot Christchurch. Tidig incheckning, vilket var tur, campen blev full, vilket inte var att undra på, med detta väder… Vi tog på oss alla regnattiraljer och promenerade till ett stort shoppingcentrum som visade sig ligga inte långt bort. Där lyckades vi spendera några timmar, inte mycket annat att göra. Inga utsikter, bungy jumps, forsränningar på agendan sas…

Vi tar nya tag i morgon!

Idag upp hyfsat tidigt eftersom vi ville åka till Royal Albatross Centre för att möjligen få se Albatrossar irl.

Solen lyste från en klarblå himmel, lite kyligt i luften men härligt hög luft. Vi åkte ut på Otagohalvön, öster om Dunedin (uttalas med betoning på e:et). Vägen var smal och slingrande och Tommy säger att jag satt och suckade eftersom jag satt på utsidan mot ”stupet”. .. Man önskar att det vore tvärtom ibland, men det är alltid jag som hamnar där, lagen om allting jävlighet…

Vi kom fram redan vid halv elva tiden, centret öppnade dock inte förrän vid halv tolv. Längst ut här på Otagohalvön finns världens enda Albatrosser som häckar på något fastland i världen. De första kom hit redan i början av nittonhundratalet men kollonin etablerades inte förrän på trettiotalet när de första ungarna kläcktes och kunde utvecklas till fullvuxna individer.

Vi tog en guidad tur genom centret av Joel, en lite märklig men väldigt underhållande och kunnig guide.

Först lite allmän info om Albatrossen, och sedan en kort film för att avslutas med the real thing. Tyvärr så hade Albatrossarna inte någon lust att dyka upp så vi fick nöja oss med info och film.

Eftersom pengarna går till en god sak eftersom i stort sett alla albatrossarterna är utrotningshotade eller nästan utrotade tuckte vi inte att det gjorde så mycket. Vi fick i alla fall en massa intressant info, bl.a. så kan par utan ungar ta hand om föräldralösa ungar och föda upp dem som egna och två honor kan föda upp en föräldralös unge t.ex.

Från äggläggningen fr. mitten av november ruvar hannen och honan ömsesidigt i åttio dygn. Innan dess har det tagit honan ca 40 dagar att utveckla ägget i sin kropp. Ungen vårdas sedan ända fram till slutet av september då den ger sig av på en världsomspännande flygtur och återkommet till födelseplatsen först efter 4-5 år. Föräldrarna som har fött upp den enda ungen tar minst ett års paus innan nästa unge skall kläckas och födas upp. Albatrossens huvudsakliga föda är bläckfisk som den fångar på natten då bläckfiskarna kommer upp till ytan för att söka föda.

Efter detta intressanta besök tog vi en välsmakande lunch på centret och gav oss sedan iväg mot Timaru. Och då började regnet och inte bara regn kom från himlen, utan vi hamnade i en hagelskur som vi aldrig tidigare varit med om. Haglen låg i drivor på vägen, först trodde vi att det var grus innan vi insåg att det faktiskt var hagel.

Timaru är nästa destination, en liten ort på östkusten söder om Christchurch  vi får se vad den har att erbjuda.

Det är faktiskt ganska kallt i det här landet, värmare på i bilen under natten, dubbeltäcke OCH överkast förutom nattlinne för att hålla värmen… Ja jag är ju en liten frysgris förstås, men det tär faktiskt på en när man fryser så f-b…

Men det överdådiga landskapet och utsikterna gör att man förundras hela tiden. Man kan inte låta bli att fundera över vilka stordåd de uträttat på den relativt korta tid som landet byggts (se wikipedia). NZ ligger t ex etta på antikorruptionslistan. Och ingenstans tillämpar man drickssystem, vilket är skönt för en turist att veta, man kan sas inte göra bort sig om man inte fattat hur mycket påslag som förväntas.

Vi gjorde en liten avstickare till en liten kustby för att få eftermiddagskaffe. Väldigt ödsligt, MYCKET backigt för att komma dit. Men ett stort kafé med full service, mat, dricka, kaffe. Så är det nästan alltid, ser mycket anspråkslöst ut men väl inne finns personal med fina uniformer och tårtpapper på huvudet…😊

Jaha, då är vi då här! I New Zealand! På Sydön närmare bestämt. Vi lämnade hotellet i Sydney kl 7.00 för att var säker på att alla procedurer för resan skulle hinna klaras av. Att ta sig ur en storstad kl 7 en vardagmorgon, kan ta sin tid, när man inte är bekant med hur hård trafiken kan vara, så det är bäst att vara i god tid med alla förberedelser.
Allt gick dock som på räls. Väl framme i Queenstown tog det dock en avsevärd tid att ta sig genom passkontroll och tull, behövde visa upp undersidan på mina vandringskängor för att bevisa att jag inte bar med mig något olämpligt in i landet från Australien.
Nästa steg var att få tag på husbilen, en 6,4 meter lång sak byggt på ett Fiatchassi. Hyrbilsfirman hämtade upp oss, och när väl de ekonomiska frågorna var avklarade följde undervisning i hur man hanterar en husbil! Sen skulle vi hitta första övernattningsstället, vänstertrafik, ny bil och okänd destination…men det gick bra! Vi övernattade 2 nätter i Qeenstowns Top10 Creeksyde, helt perfekt anläggning för campervans! nära centrum av stan och med alla faciliteter man kan behöva! Vi ser och lär oss, detta är vårt första försök!
Stan fokuserar på sport, många affärer med utrustning och arrangemang för den otroliga miljö som finns runt omkring oss.
Dag 2 åker vi upp med linbanan till toppen som ligger alldeles ovan Queenstown och den fantastiska utsikten glömmer man inte i första taget.
Efter 2 nätter i Queenstown reser vi vidare mot Te Anau. Där tar vi återigen i på en Top10-anläggning. De är otroligt fräscha och välhållna och har allt man kan begära för en anständig summa. Te Anau är litet, och är som turistort en plats som tillhandahåller genvägar till Milford Sound och Doubtful Sound t ex. Vi väljer att parkera bilen och tar en buss/båt/buss/båt-resa till Doubtful Sound för att se den makalösa natur som finns i Fiordland. Man tänker hela tiden på Frodo och hans kompisar…
I morgon fyller jag 60. Vädret är lynnigt, det kommer att regna och blåsa (man varnar för 200 mm regn!) så vi har bestämt oss för att ligga ytterligare en natt här på campen. Vi tar inga risker! Att köra vänstertrafik i en okänd miljö på smala branta vägar i dåligt väder är inte en hit!
Jag kommer således att få min champagne-frukost i alla fall!