Vi åker in i Spanien via den väldigt trafikerade vägen från Biarritz i Frankrike till San Sebastian i Spanien. Ganska trångt och rörigt faktiskt och det gäller att hålla koll på sin gps så att man inte missar rätt avfart. Vårt mål är Getaria som ligger mellan San Sebastian och Bilbao, men man skall inte underskatta geografin i denna delen av Spanien. Väldigt kurvigt och brant, höga berg och serpentinvägar gör att resan tar sin tid. Och eftersom vi envisas med att inte vilja åka motorvägar, så tar vår resa väsentligt mycket längre tid. Men å andra sidan får vi uppleva och se väldigt mycket, och det är väl det som är vitsen?!?!?
Vår första övernattning är på en offentlig parkering i Orio. Orio är en liten stad som ligger innanför kusten mot Biscaya, vars flod, Oria Ibaya, rinner ut där.
Vi är lite skeptiska till att börja med att sova över på en offentlig parkering jäms med en ganska trafikerad väg, men det gick utmärkt.
Vi delar parkeringen med flera ”modiga”Mitt emot ligger en restaurang, som tyvärr inte var öppenVi tog en promenad jäms med floden
Nästa dag reste vi vidare till Getaria, där jag äntligen fick gå på Balenciaga museum. Det var ett väldigt vilsamt och sparsmakat museum, där man fick följa Cristobal Balençiagas historia från början till slut, men framförallt fick man följa hans design genom tiderna. Verkligen intressant och fascinerande och sammanställt såhär får man verkligen en uppfattning om hur modet utvecklats genom tiderna. Balençiagas klänningar var alla skapade enligt ”haute couture”, dvs de var uppbyggda inuti så både bh och korsett var inbyggda i själva klänningen, oavsett hur klänningens yttre form såg ut.
En mycket uppseendeväckande design för sin tidTidig klassisk designOvanligt vacker konstruktion med ovanliga lösningar på ryggenSe insidan av klänningenVill ha…60-tals klänning, skapad för att tyget skall röra sig vackert när bäraren rör sig.
Getaria ligger vid Biscayabukten, här häver sig vågorna och det blåser kraftigt. Men solen lyser och vi får verkligen en härlig promenad när vi senare går efter stranden. Vi hade också parkerat på ett sätt vi trodde var korrekt men missat att man behövde betala en generell parkeringsavgift oavsett var man parkerar i staden (kuperad, smala gator, inga självklara platser för husbilar…), så vi fick en parkeringsbot. Men eftersom p-vakten inte hunnit långt, kunde vi med hans hjälp omvandla p-boten till en generell p-avgift, och så var det problemet löst…
När jag nu skriver detta, ligger jag hemma i vår egen vardagsrumssoffa. Vi är slutligen hemma efter 70 dagar ”on the road”.
Bielefeld: inte mycket för oss att säga om den orten. Vi tog oss dit via motorvägen, det regnade ordentligt. Hotellet visade sig vara en övernattning på en kockskola med tillhörande konferensanläggning. Vi åt middag och frukost i skolmatsalen, tillsammans med ett gäng ungdomar som verkade vara på skolresa. Inget märkvärdigt, men intressant att se hur tyska gymnasieungdomar uppför sig när de är ute på egen hand. Alldeles utmärkt faktiskt!
Vi hade tröttnat på motorväg, det är så trist och man ser nada. Så vi bestämde att ta oss till Hamburg via småvägar, så där som vår trogna GPS har varit så bra på att hjälpa till med! Det regnade fortfarande rejält, så det blev inte mycket att tittandet men ändå får man förstås mer miljökänsla. Varje by har sin slaktare och bagare, och sin lilla livsmedelsaffär. Det sopas och krattas vid var grind och trappa. Blommor och höstdekorationer pryder ingångarna. Jordbrukslandskapet runt samhällena är förhållandevis platt, jorden är nyplöjd och leran ligger blank och blöt i raka rader. Ek-, lönn- och bokskogarnas färger går från grönt, rött, gult till brunt. Temperaturen börjar närma sig nollan.
I Hamburg bor vi på ett gigantiskt hostel, A&OHostel, vårt rumsnummer är 869, och det är säkerligen minst så många rum i den gamla fabriksbyggnaden man byggt om. Rummet är minimalt, men hela ytterväggen består av fönster, och inget är i vägen för utsikten över alla tunnelbanetåg, lokaltåg och fjärrtåg som ilar av och an på spåren på andra sidan gatan utanför hotellet. Var 5-10:e minut tjuter en siren. Vi kan inte räkna ut varför den gör det, möjligen för att spåren går in i en kurva lite längre fram och att det är en varningssignal men vi vet inte. Nattetid är det tack och lov tyst på den i alla fall!
En rask promenad in till centrum för att orientera oss, och så middag på stan (löksoppa), därefter natti-natti!
Utsikt från hotellrummet
Nästa morgon en rejäl frukost i hotellets källare, och sedan åter promend in på stan. 1:a stop Miniatur Wunderland. Hade fått för mig att detta var en modelljärnvägsmiljö, men det var SÅÅ mycket mer! 9 stora miljöer uppbyggda, Tyskland och Hamburg förstås, Skandinavien, Amerika, Italien, Schweiz och Alperna. Visst det var järnvägar som gick i alla miljöer, men det som var det spännande var alla tablåer man byggt in i miljöerna. Bilar, båtar och flygplan rör sig, det händer saker på nöjesfält och sportfält, i skogen vandrar människor och djur, olika årstider, och var 15:e – 20:e minut ungefär gick ljuset ner i skymning, kväll, natt, gryning och så dag igen. Ljus blinkar, gatlyktor lyser, linbanor åker, helt magiskt! 360 personer är anställda för att sköta om hela anläggningen på 3 plan.
1500 kvm minivärld att fördjupa sig i! Underbart!
Se här! http://www.miniatur-wunderland.com
Marcusplatsen, påven på sin balkong
Den dag muren föll
Den dag muren byggdes
En liten pikant detalj
En annan detalj, en blottare….
Några fakta:
Resten av dagen ägnade vi åt att promenera i Hamburg.
Fredag morgon åkte vi vidare tidigare än vi brukat. Målet var Lund, och svåger och svägerska. Vi tog vägen över Puttgarden – Rødby, en färjetur på 45 minuter, 15 mil till bron, och så – åter i Sverige! Kaffet väntade i Lund och kanelbullar! Och jag fick äntligen en knäckemacka med smör och grevéost, SÅÅÅ gott!
2 övernattningar i Lund, E4 hem till Täby, och voilá, så är vi åter till utgångspunkten. Vi hade ju förstås tur nu, snön som föll så ymnigt för ca 10 dagar sedan har smält bort, samt att det var plus-grader hela vägen hem genom Sverige. Avsaknaden av dubbdäck gjorde därför inget! Men, detta kommer vi att fixa nu närmaste vecka så klart!
Vad har vi då lärt oss?
Vi är européer – mer än vi är svenskar, för vi har ett gemensamt förflutet som gjort oss till de vi är idag. Det har vi blivit varse. Dessutom är vi alla väldigt lika, vi strävar efter samma saker, organiserar oss mot samma mål – även om vi väljer olika sätt att ta vägen dit, vi glädjs åt och sörjer samma saker.
Vi har uppskattat den omsorg man lägger på något så ”enkelt” som offentliga toaletter. I stort sett hela vägen har dessa varit rena och välskötta, vare sig de varit i restauranger, på bensinstationer, i varuhus.
Internet har varit mycket viktigt för oss, vilket också har inneburit att vi har blivit mer än irriterade på wi-fi som är trögt/segt, eller där man pga någon policy blir utkastad med jämna mellanrum. När tv inte erbjuder något program på för oss begripligt språk är internet det kommunikationsmedel som gäller.
Menyer på fler språk än det lokala språket har varit vår räddning många gånger. Men ibland hjälper inte det heller. Man har en förförståelse av vad en viss maträtt innebär, tror att det är vad man beställt – men när rätten kommer in är den tillagad på ett helt annat sätt! Kan vara jättebra givetvis, men inte alltid! Särskilt för mig som inte kan/vill äta allt. Stora köttbitar av hårt kött går t ex inte alls, så allt oftare har jag beställt vegetarisk mat, för säkerhets skull. Har inte tänkt på det, men hur ser det ut här hemma? Är menyerna på restaurang på fler språk än svenska? Det borde de vara i alla fall!
Behov av att vara själv – Tommy och jag har nu varit tillsammans dygnets alla timmar i 70 dagar. Det har för det mesta gått alldeles utmärkt men ibland måste man helt enkelt bara få vara, i sin egen bubbla. Då är det viktigt att respektera varandra och ha fördragsamhet.
Så gott folk, nu stänger jag bloggen för denna gång – till nästa gång vi reser iväg!
Tack finaste Tommy för kärlek och gemenskap på denna resa! Snart åker vi väl igen?!?!?
Barcelona visade sig från sin bästa sida när vi på söndag morgon gav oss iväg ut ifrån gyttret av gränder med vår lilla bil. Inte mycket trafik och det är ju bra när man inte är säker på vägen och söker sig fram.
Vägen till Lyon var alldeles utmärkt, denna gång har vi bett GPS:n att ge oss snabbaste vägen, och vi färdas de ca 60 milen på 5 timmar. I Lyon checkar vi in på Ibis, och går sedan till Brasserie Georges vid järnvägsstationen för att få oss en bit mat. Det visar sig vara ett stort ställe, högt i tak med takmålningar och kristallkronor. Kyparna är klädda i vita skjortor, väst och svarta byxor och har fluga. Mycket fräckt! En kypare sköter drickaupptagningen, en annan sköter matbeställning och en tredje serverar. Då och då släcks belysningen, personalen kommer in med tårta med tomtebloss och en födelsedagstruddelutt spelas. Alla applåderar. Kul! Maten är utmärkt och vi hade väldigt trevligt!
Brasserie Georges
Brasserie Georges
Brasserie Georges
Tidigt upp nästa morgon, ytterligare 60 mil att köra. Målet är Maring-Noviand vid Mosel, och Weingut Bollig, där vi skall övernatta och göra årets sektbeställning.
Vi kommer fram när det har börjat mörkna. Sista biten är som det brukar vara, slingrig och snirklig och följer floden (Mosel). Vi möts av Dieter och hans fru och sonen Carsten, som numera har tagit över vinproduktionen. Man producerar mellan 35-40 000 flaskor vin per år.
Maring-Noviand håller sig med ungefär 8 odlare som producerar eget vin. Utöver detta är ca 15 st odlare av vindruvor, men säljer dessa till andra. Här produceras även bordsdruvor, för den inhemska marknaden.
Mängden odlare har minskat under senare år. Gamla odlingsområden har fått växa igen, men nu köps de nedlagda fälten åter upp, man återplanterar och utökar på så sätt arealen. Skördetekniken har utvecklats, nya maskiner har tagits fram för att förenkla både skörd och transport på de branta sluttningarna. Men fortfarande skördas de mesta för hand.
Vi har besökt Weingut Bollig tidigare, kanske för 10 år sedan, när vi var i Moseldalen tillsammans med Ammi och Lasse H. Lasse A hade samtidigt arrangerat en resa till Weingut Bollig för sina vänner i Nyköping. Vi anslöt till denna resa under ett dygn, deltog i vinprovning och studiebesök i staden Trier (med romerska anor). Det var då vi fick upp ögonen för sektproduktionen, att den tillverkas precis som på champagnesättet. Sedan dess har vi hållit oss till denna utmärkta produkt, som är väl så god som champagne och synnerligen prisvärd!
Vi blir tilldelade ett utmärkt rum med trinett i gästhuset de har för att härbergera både gäster och plockare.
Dieter och hans fru skall gå på födelsedagsbjudning hos grannarna, så det blir Carsten som tar på sig ansvaret att pröva viner med oss. Stackars Carsten, vi utsätter honom för 3:e gradens förhör… det är intressant att lyssna på honom, och han vidgar vårt perspektiv på vintillverkning avsevärt.
Carsten, Weingut Bollig
T ex är de tyska vinlagarna mycket stränga (liksom öllagarna) och det är inte tillåtet att benämna vinerna på något eget sätt, det som gäller är de föreskrivna sorterna.
Vi försöker förstå i vilket läge man bestämmer sig för vilka olika sorters vin man tänker producera, vad respektive skörd passar till. Erfarenheten väger tungt, du måste ha sett druvan ute på fälten (här växer druvorna på de mer eller mindre branta sluttningarna ner mot Mosel), när blommade stocken, vilket väder har det varit sedan dess, hur mycket löv har skuggat druvan, dvs hur mycket sol har nått den, är den gul eller grön, är det mycket eller lite på klasen, och hur många klasar är det per vinstock. Allt detta och mängder med andra överväganden därtill behövs för att fatta det slutgiltiga beslutet om vilken typ av vin skörden passar för.
Om det är en gammal vinstock ger den i allmänhet mindre och färre druvor, i gengäld kan de ha högre smak och sockerhalt. Stockarna är mindre, men har längre rötter och tar bättre upp vatten och näring.
Vid nyplantering väljer Bollig att låta stocken växa i 3 år utan att klippa ner den, det är ett ovanligt förfaringssätt. Den nysatta stocken ger ingen skörd, men samtidigt som den växer uppåt med mycket löv, växer även roten neråt. Det innebär att man från 3:e året kan få ut närmare full produktion. Efter 3:e året börjar man klippa ner antalet rankor och tukta stocken.
Vinstockarna är självpolinerande, så de behöver inte bin i sig för att sätta frukt. Men Carsten har sått en särskild blandning av växter mellan stockarna för att därmed öka biodiversiteten, återföra näring och så gott som möjligt bidra till miljön. Man hade räknat mängden olika växter på ett av fälten häromåret och kommit fram till närmare 200 olika, vilket får anses bra, i en monokultur som brukats under så många år.
Vinstockarna klarar utan bekymmer ner till -10-15 graders kyla. De har ofta snö här, men inte alla vintrar.
Efter en skön natt i absolut tystnad, inte ens ett kuckeliku, den natt när månen skall ha varit som närmast och störst, gör vi vår vinbeställning för denna gång. För säkerhets skull ber vi dem leverera vinet hem till oss. Vi vet ju inte om vi kan behöva parkera bilen på en offentlig obevakad parkering, med inbrottsrisk, och den risken vill vi inte ta.
Hemleverans lägger till ca €1 per flaska.
Så fortsätter vi vår färd norrut. Nästa stopp Bielefeld.
Vinotek Laymühle
Mosel, mot Piesport, vinstock efter vinstock bekläder sluttningarna.
Efter Andorra tar vi oss på slingrande vägar ner mot Barcelona. Som vanligt undvikande motorvägar, vilket i och för sig inte betyder något just här – det går inga motorvägar i bergen…:-)
Men när vi närmar oss Barcelona dyker de flerfiliga motorvägarna upp, och trafiken tätnar obevekligen. Det är dock inte värre än Söderleden… vi har GPS:en OCH för säkerhets skull även Google Maps inställd på vår destination, Ronda Hotell. Men sedan går något snett… i labyrinten av gränder vi kör in i, känner inte våra ”ciceroner” till att vissa av gränderna har blivit gågator, och så är vi fast… vi kör samma vända 4-5 gånger för att se var vi kunde/kan svänga för att hitta hotellet, men till sist ger vi upp!!! Ca 100 meter från hotellet parkerar vi bilen på en gågata, Tommy marscherar till receptionen i hotellet och får med sig en ciceron, som visar hur vi skall svänga, backa och till slut köra ner i det lilla hotellets garage (genom att backa i korrekt position och sedan svänga neråt…) tack gode god! Maken blev en aning stressad där, men det gick bra till slut!
”Utsikt” från hotellrummet
Vi anländer ungefär vid 15-tiden, Hanna, Niklas och Ellen flyger in till Barcelona från Skavsta med Ryanair ca kl 19. Vi ger oss ut i Barcelona på promenad efter att ha hämtat oss från stressen, i väntan på vår lilla familj! Vårt hotell ligger särdeles centralt väldigt nära allt man kan vilja se under sitt besök. Men det gäller att ha kontroll på kartan, gator och gränder avlöser varandra i ett oregelbundet mönster och är man inte med har man snart förirrat sig! Hur som haver är vi strax på den klassiska Ramblas (det finns flera). Inga handväskor eller kameror medfördes eller exponerades, detta är en klassisk plats för ficktjuveri! Mycket folk (det är onsdag), men helt ok faktiskt. Efter några hundra meter, noterar jag dock en person som fixerar en man på scooter, som verkar ha placerat sig mellan en stolpe och en sopkontainer. Mannen verkar inte reagera på kontaktförsök, utan börjar glida ner från moppen, folk rusar till och det ropas på ambulans. Mannen som först observerat situationen försöker ta emot mopedisten när han faller, men det är obevkligt, han är väldigt tung och landar i backen med huvudet först. Så kräks han… efter 30 sekunder kommer polisen springande (de är ständigt närvarande på Ramblas med anledning av tjuveriet) och ingriper. Min diagnos är dock att mannen antingen drabbats av en hjärn- eller hjärtinfarkt och sannolikt var död i samma ögonblick han slog i backen… Så kan det gå, snabbt och aningslöst…
Så småningom går vi tillbaka till hotellet och väntar på H&N&E. De kommer vid 20.30-tiden! Så underbart roligt att ses, oj vad det känns att vi varit borta länge, och oj vad härligt att längta och få träffas så här! LYCKA!!!
Cool tjej på utlandssemester
Nästa morgon ses vi i frukostmatsalen och planerar dagen tillsammans. Hamnen, akvariet och utsiktsberget står på programmet. Vi promenerar hit och dit hela dagen. Solen lyser alldeles lagom på oss och vi ser många och intressanta saker. Kvällsmaten aväts på torget 25 meter från hotellet, så enkelt och bra det blev. En servitris som tar sig tid att hjälpa oss tillrätta i tapasmenyn, och ser till att vi får något som också passar Ellen. Skön inställning i en stad som har hur mycket turister som helst (spanjorer är enligt min erfarenhet mycket tålmodiga med sina barn, ingenstans hör man höjda röster eller märker otålighet med barnen).
Nästa dag är Gaudí i fokus. Våra promenader för oss förbi de hus han ritat, samt till Sagrada Família, kyrkan som han tog så lång tid på sig att rita, den är fortfarande under konstruktion! Kyrkan som ägs av en privat katolsk stiftelse är fortfarande långt ifrån färdigbyggd. Bland annat återstår byggandet av det centrala kyrktornet (172,50 meter högt). År 2010 var planen att färdigställa kyrkan till 2026, då det är 100 år sedan Gaudí avled, men tidsplanen är omdiskuterad. Man har dock inte några problem med finansieringen tack vare intäkter från besöken av alla turister som betalar ett präktigt inträde. Byggnaden är dock helt magnifik. Vi går dock inte in, då vi inte förbokat biljetter och inte ville vänta 2 timmar på att få komma in.
På kvällen tar vi mackmiddag i hotellrummet!
Dag 3 börjar vi med Sjöfartsmuseet. Museet är inrymt i en fantastisk byggnad, som har långa anor tillbaka i historien, som förrådsbyggnad för sjöfart och militära ändamål. Lagom stor och detaljerad utställning. Sen går luften ur Ellen, det blir för mycket intryck och lite jobbigt för henne, och hon vill helst tillbaka till hotellet. Många stopp med fika och mutor får man då ta till på vägen. På kvällen äter vi middag på en vegorestaurang, men Ellen sover gott i vagnen och vaknar inte förrän vi passerar gården vid Contemporary Art Museum, där en musikfestival pågår! Sen är det ändå bara marsch pannkaka i säng och sova ända till kl 8 söndag morgon.
Barcelona är en härlig stad! Förra gången jag var här, i början på 1990-talet tror jag, då Lena W och jag skulle på ridresa i Pyrenéerna, bodde vi på ett hotell, minnet av madrassen på det hotellrummet finns fortfarande kvar i skelettet, det var som att sova på Mose stentavlor! Herregud, inte en blund på hela natten! Men Barcelona i övrigt visade sig från sin bästa sida då, i månadsskiftet april/maj om jag inte minns fel. Vi tillbringade 2 härliga dagar där, inbegripande en fin middag med Lenas son Johan som för tillfället pluggade i B, samt hans kompisar.
Barcelona är en storslagen stad, med många fantastiska monument och hus, samtidigt aggressiv och nyskapande arkitektur, tillsammans med gamla kvarter med trång bebyggelse och vindlande gränder.
Den ekonomiska krisen har satt sina spår, många fattiga och hemlösa ligger i portgångar och fönsternischer och parker, detta minns jag inte från förra gången. Men det är ett enormt folkliv, trafiken och ljuden stillnar aldrig, utom möjligen mellan 03-05 på morgonen…
Eftersom vi kom till Barcelona redan på onsdagen kan vi konstatera att det var en enorm skillnad på mängden folk på gatorna lördag-söndag. Alla som flugit in för att ”göra” Barcelona över helgen, gjorde stor skillnad. Kan tänka att om man vill få ut det mesta av Barcelona borde man vara här i början av veckan och undvika fredag-söndag.
Jag har haft ryggskott sedan jag lyfte in ryggsäcken in bilen, hos paret i Rousset les Vignes, förra fredagen. Förkylning och för mycket sittande i bilen har väl gjort sitt till. Men nu blev det mer jobbigt, så kontinuerlig tillförsel av smärtstillande har krävts.
Nu har vi dock lämnat Barcelona och påbörjat vår hemresa. Vi kom inte till Lissabon, så det får återstå till nästa gång. Vårt första stopp är nu Lyon.
Vi reste från Vuissans, till Frankrike en gång till.
När vi kommit in i Frankrike, mötte vi först ett jordbrukslandskap, mellan berg och raviner. Valnötsträdsodlingarna avlöste varandra under mil efter mil. Där inte valnötsträden växte, bredde vinodlingarna ut sig. Vi är i Rhonedistriktet, och vinstockarna här är helt olika de vi sett i de tidigare länder vi passerat. Stockarna är max en meter höga och ganska klent byggda även om man ser att de är gamla, eftersom stammen är så grov. Vi tänker att de inte lämpar sig för maskinskörding, utan att alla dessa miljoner stockar vi åker förbi skördas för hand? Det har vi inte forskat på, så jag är inte säker.
I övrigt ryttlar rovfåglarna i skyn över raviner, över fält, över vatten, vi ser dem hela tiden. Ett annat bestående intryck är rondellerna… herregud! Frankrike måste vara rondellernas förlovade land!
Valnötsträd
Första stopp i en liten bergsby i nordöstra Provence, nära Nyons. Lite svårt att hitta BnB:t, men efter lite trixande genom en mycket bergig by med smala skymda gränder, hamnade vi framför en grind med porttelefon ute i ”spenaten” – jodå, det var rätt. En brant nedförsbacke- och vid ett litet hus möter monsieur och madame. Huset är fantastiskt på insidan, baksidan hänger på en brant, och utsikten är helt otrolig över en dalgång med vinodlingar, olivlundar, berg och himmel!
Typiskt dramatiskt landskap
Jag tror nog att ägarna ägnat sig åt design i sitt yrkesliv på ett eller annat sätt för inredningen var totalt genomtänkt både till funktion, färgsättning och total stil. De var dessutom väldigt trevliga och hjälpte oss på alla sätt så gott det gick med google-översätt och vår begränsade franska (det funkar att säga saker, men så svarar de- med alldeles för många ord, och så är man lost!)
Byn var för liten för att ha en restaurang, så vi åkte till Nyons i mörkret för att äta middag. Vi hade ju lovat oss själva att inte köra i mörker igen, men vad göra när man är hungrig. Det gick bra, även om det dessutom regnade. På rekommendation av värdparet, gick vi till en av restaurangerna i Nyons, och där fick vi verkligen en fin matupplevelse, till anständigt pris också, vilket inte är att förakta!
Frukosten dagen därpå, serverades med lokala produkter, hemgjord yoghurt, hemlagade marmelader och nyskördad honung.
Så vidare mot Medelhavet och Saintes Maries de la Mer. Vi väljer att besöka Pont de Gard i närheten av Avignon på vägen. Pont du Gard är en romersk akvedukt och stenvalvsbro i flera spann över floden Gard ca 20 km nordöst om Nîmes. Den är nu 270 meter lång och 49 meter hög. Den bestod tidigare av ytterligare 12 valv när den byggdes under början av första århundradet efter Kristus men under medeltiden tog man sten från bron för att bygga annat… När akvedukten var i bruk levererades 200 000 kubikmeter vatten per dygn från en källa på ena sidan floden till de romerska förläggningarna på andra. Bron finns på UNESCOs världsarvslista.
Pont de Gard
Pont de Gard
Nästa mål är Saintes Maries de la Mer vid Medelhavet. Vi kör lite extra genom Camargue, som till ung 1/3-del består av ett stort floddelta med en yta på över 930 km², och som därmed är Västeuropas största floddelta. Området består av en stor slätt som inrymmer mycket salthaltiga laguner eller sk. ”étangs”, avskurna från havet genom sandbankar och omgivna av vasstäckt marskland, som i sin tur är omgivet av stora odlade arealer. Det centrala området runt strandlinjen i Étang de Vaccarès t ex. har, tack vare sin stora betydelse som en fristad för vilda fåglar, varit skyddat sedan 1927 och är införlivat i det större området Parc naturel régional de Camargue sedan år 2008. Området har också stor betydelse för semestrande fransmän, med eller utan båt, cyklar, rullskridskor och vandringsstavar!
Vi lunchar ute på Cap d´Agde, i solen, äntligen lite värme!
I Camaregue är mycket ”biologique” – och försäljning av lokala produkter sker efter vägen i stånd och små bodar. Camargue är också känt för sina hästar. De lever halvvilt, men har ägare och är märkta. De används också vid boskapsdrivning, av Camargues svarta tjurar…
Saintes Maries de la Mer är en liten vit stad vid havet. Här anses de 3 Mariornas kvarlevor finnas i kyrkan i staden. Staden är också en vallfartsort bland annat för romer då relikerna avderas helgon Sara La Kali (Svarta Sara) finns i en kyrka. En gång om året firas här en fest till hennes ära och man tar ut henne ur förvaringen för ett dopp i havet…
Söndag morgon hittar vi ett morgonöppet patisserie/boulangerie och köper en ”café complet” till frukost. Sedan drar vi till Perpignan. Inget att hänga i julgran, vi bor utanför stan på ett motell, helt ok i och för sig, men det ligger i ett industriområde, och det var det där med att köra i mörker, som till slut resulterar i att vi äter kvällsmat på en McDonalds i närheten… jag har vägrat detta i det längsta, och det lär bli den sista också!
Måndag morgon riktar vi in kylaren mot Andorra! Från det relativt platta landskapet som omger Perpignan kommer vi snabbt in i Pyrenéerna och bergen reser sig på ömse sidor om den dalgång som vägen går i. Men det bär uppåt uppåt uppåt, och snart så är det nollgradigt, och snöiga berg omkring oss! Det är verkligen vackert, och solen lyser starkt. Som högst är vi 1915 möh innan vägen bär neråt igen, mot Andorra de la Vella, huvudstaden, som ligger på 1000 möh.
Andorra är en av Europas mikrostater, självständig stat sedan 1278. I Andorra bor ca 85 000 innevånare, endast 30 % är infödda andorreaner, i övrigt är det mest spanjorer, portugiser och fransmän som bor här. Man talar katalanska (och spanska och franska) och man använder euro (trots att man inte är med i EU). Man är medlem i FN och Europarådet. Andorra är en av de stater där innevånarna har högst medellivslängd i världen, förväntad livslängd är 82,43 år. Medelåldern är också hög, 58 år, jämför med Sverige= 50 år. Vilket är ganska förvånande med tanke på hur mycket man röker här! Gamla, unga, män och kvinnor, alla har cigaretter i munnen. Men så är det billigt att röka här också. Jag har aldrig tidigare sett någonstans att man kan köpa lös tobak på femlitershinkar, för att rulla egna cigaretter…
Vi bokade rum här samma dags morgon, ju närmare datum man bokar, desto bättre pris är det, och vi unnar oss denna gång att bo på ett hotell mitt i stan, med tillgång till inomhuspool och spa… jo pyttsan… när vi väl kommer dit visar det sig att anläggningen är under renovering, just denna vecka…. snopet! Men hotellrummet är toppen, och läget perfekt!
Andorra de la Vella är verkligen shopping-mekka! Vill man handla sprit, cigarrer/cigaretter, klockor eller smycken, har man kommit rätt. Mycket märkeskläder och skor finns också i butikerna, men de är ruskigt dyra här, jag tror våra priser trots vår moms är bättre (här är skattefritt)!
Efter 2 nätter här reser vi nu vidare mot Barcelona. Där skall vi möta upp med Hanna, Niklas och Ellen och ha några trevliga dagar tillsammans. På söndag drar vi vidare, denna gång vänder vi kylaren mot norr, och påbörjar hemresan!
Efter att ha varit kulturella i Moulhouse körde vi 5 mil norrut för att övernatta i Colmar. Vi sov på ett litet 2-stjärnigt hotell mellan motorvägen och flygplatsen. Internet var nere, så vi ”var tvungna” att sova i stället för att surfa. Ja, eftersom vi inte har något utbyte av tv:n så får det bli surfplattan som står för underhållning. Det enda som störde oss var egentligen det älskande paret i rummet ovanför oss… ingen diskretion där inte! 🙂
Colmar är en stad som grundades redan på 800-talet. Den centrala gamla staden har kvar sina korsvirkeshus och kanaler som genomkorsar staden. Tänk Asterix… men vi är nu i Alsace, inte i Gallien… Colmar är Alsacevinernas ”huvudstad”. Det är verkligen pittoreskt och mysigt, och fullt med asiatiska turister som fotograferar allt och varandra med selfiepinnar. Ja, vi fotar förstås också, men det är knappt vi kommer fram emellanåt! Vi fikar efter stadsrundturen, och åker sedan vidare till nästa ställe.
Vi försöker hela tiden ställa in GPS:en på att undvika motorvägar för att få se så mycket som möjligt av landsbygd och natur. Staden Colmar ligger på slät mark, men omges av kullar och berg på avstånd. Jordbruksmark, vinodlingar, höstfärgsskiftande ek- och bokskogar avlöser varandra och vi färdas allt högre och högre upp i bergen, när vi nu beger oss söderöver, korsande gränsen mot Schweiz ytterligare en gång.
Jordbrukslandskapet norr om Genevesjön, Schweiz
Aubonne i Schweiz
Chevrier Frankrike
De elledningar som syns på berget går mot Cern, som ligger nere i dalgången, i Schweiz och Frankrike
Eftersom vi denna natt skall sova på ett BnB i en väldigt liten by, Vuissans, och inte kan förvänta oss att det finns en restaurang där, stannar vi till och handlar lite bröd och pålägg till middag. Redan tidigare hade vi skaffat en flaska skumpa för att fira min födelsedag med. BnB:t låg en gammal bondgård. Man hade ordnat jättefina rum och fantastiskt stora gemensamhetsutrymmen i rustik stil. Det var absolut tyst på natten (förutom kyrkklockan som slog var kvart) och dessutom stjärnklart. Vi sov mycket bra.
Nästa stopp är Aix-les-Baines. En liten stad i östra Frankrike, i regionen Rhone-Alpes. En gammal badort, som har funnits sedan före de gamla romarna. Staden är belägen vid en stor sjö, Lac du Bourget.
Vägen från Vuissans till Aix-les-Baines går på mellan 400-1000 möh. Det är ett väldigt landskap med enorma vyer mot bergen med sina skogar i flammande höstfärger. Solen lyser och det är så vackert att det nästan gör ont. Återigen för vår GPS oss genom var och varannan bondgård och smalare och smalare vägar. Men trots att vägarna är både smala och kurviga kör vår medtrafikanter väldigt fort, och man är mycket omkörningsbenägen. Vi kör dock försiktigt, till irritation för somliga ibland!
Det märks med en gång när man kommer in i Frankrike. Den prydlighet som finns i Schweiz i var detalj upphör. Vägkanterna är beväxta av buskar och gräs, dikena skräpiga. Rastplatserna används som soptippar, graffiti börjar uppträda igen. Inget av detta har vi sett i Schweiz där man verkar sätta en ära i att pyssla och städa åtminstone i allt som syns på ytan.
Höstplantering av en rondell Schweiz
Nu börjar vi i alla fall bli lite förvirrade… var var vi när vi gjorde det och det? Var bodde vi, hur såg det ut där? Hur länge sedan var det? Osv – det ena börjar gå in i det andra…. som tur är för vi bok, så vi kan gå tillbaka för att kolla så vi någorlunda kan återskapa våra minnen! Så har vi ju denna blogg, och alla foton som tur är!
Vi ställer nu kosan söderut, ner mot Medelhavet. Den 9/11 skall vi vara i Barcelona. Innan dess kommer vi också troligen att besöka det lilla bergslandet Andorra. Efter Barcelona bär det av hemöver!
Dags att lämna Österrike. Vi börjar bege oss västerut. Sista övernattningarna i Österrike gör vi i Höfen, som ligger vid foten av Hahnenkamm, berget där det berömda störtloppet Hahnenkammrennen brukar genomföras i januari varje år.
Vi bor hos två damer på en pension. Det är lågsäsong, vi och en kines är de enda gästerna. Här får vi använda vår skoltyska ordentligt då damerna gärna hjälper till med att förklara och bistå med tips och råd. Rummet är utmärkt, stort, luftigt och ligger vackert. Det regnar…
Höfen
Hahnenkamm
En av damerna spår väder, hon har alltid huvudvärk när fönvinden drar in.
Enligt Wikipedia är ”Föhn (av tyska Föhn och ytterst av latin favonius, ’ljum’) en varm torr vind som förekommer i anslutning till bergryggar”. ”När luften tvingas uppför en bergsluttning tar den med sig vattenånga som delvis kondenserar och avges i form av nederbörd. När luften sedan sjunker igen, blir uppvärmningen större än den tidigare avkylningen (på grund av det lägre vatteninnehållet) och en varm, torr vind blir resultatet.”
Så den ena dagen regnade det kraftigt, men helt tvärsäkert prognostiserades sol och 20 gr den nästa – é voilà! – så blev det. Den soliga dagen började vi med att åka med kabinbanan upp för berget Hahnenkamm för att bese utsikten och den galet branta backen. Därpå besökte vi det galna slottet Neuschwanstein på andra sidan gränsen i Tyskland. Byggt under 1880-talet av Ludwig II av Bayern. Hela slottet har byggts i en förmodad medeltida stil, för endast en man, honom själv. Han var dessutom passionerad beundrare av Wagner, och många av hans operor åskådliggörs i väggarnas målningar och inredning i rummen. Det är ett häftigt ställe på en dramatisk plats. Ludwigs släktingar förklarade honom sinnessjuk (han gjorde av med familjeförmögenheten) och kort därpå hittades han död, under oklara omständigheter…
Neuschwanstein
Marienbrücke
Efter Höfen, var det dags för Bodensjön. I vår jakt på ett bra prisvärt boende gjorde vi en riktig hit, när vi utan att ha gjort research på orten, bokade ett boende i Meersburg, på Bodensjöns norra sida. Det var en fantastiskt gullig liten medeltida stad, belägen på vinbergsluttningen ned mot sjön. Borg från 600-talet, och vackra vindlande gränder i stark lutning. Här sov vi tre nätter. Vi besökte även Mainau tvärsöver sjön, dit vi tog färjan och åkte buss. Trädgården var väl värt ett besök, trots att det mesta blommat över, restaurangerna var stängda och höstlöven föll. De stora dahliarabatterna blommade dock överdådigt och man förberedde kommande planteringar överallt. En skön dag ute i friska luften.
Meersburg ”by night”…
Installation
På vägen från Meersburg besökte vi en enorm modellbyggnadsmässa i Friedrichshafen – julafton för Tommy!
Fem stora hangarer på mässområdet med modeller för bilar, båtar, tåg, flyg, bandvagnar, samt överalltihop svävade ”drones”! Enormt helt enkelt, 99 % av besökarna var män i övre medelåldern. Roligast tycker jag är modelltågen, och så damen som satt vid ett modelltåg – knypplandes…!
Nästa stopp var Zürich eller närmare bestämt Horgen, en stad söder om Zürich. Här bor våra vänner Lisa och Moritz. Så fantastiskt väl omhändertagna vi blivit här! Inte nog med att de flyttade ur sitt sovrum och insisterade på att vi skulle sova där, de har dessutom oförtröttligt guidat oss i omgivningarna, gett oss den allra finaste maten och servat oss på alla sätt man kan tänka!
Zürich är imponerande och intressant, här finns Schweiz bank- och försäkringscentrum, med gamla ärevördiga och imponerande byggnader. Det finns också en gammal stad, som är fin med gränder och söta affärer. Choklad finns att få överallt så klart samt Victorinoxknivar.
Vid denna tid på året, ligger alltid dimman som ett lock över Zürich-sjön. Därför måste man bege sig upp på bergstopparna för att få syn på solen. Så vi gjorde då en dagsutflykt till Rigi, ett berg vid Vierwaldstättersee. Först Kugelbahn (ett tåg som drivs med kugghjul) uppför bergssluttningen. På vägen lättade dimman, och vi kom ut i stålande sol med underbara utsikter. Därefter promenerade vi på en stig efter bergssidan, och sedan på en gammal banvall upp till 1800 m höjd. En helt underbar dag, med sol, fantastisk luft, härliga utsikter och glatt sällskap! På kvällen åt vi på restaurang, belägen med utsikt över Zürich-sjön, alla ljusen glittrade i vattnet och jag fick en kaka med brinnande tomtebloss, då vi slog till och firade min födelsedag lite i förväg! Jättekul!
Igår tillbringade vi hela dagen i Luzern, Moritz födelsestad. Både roligt och intressant var att besöka en ”Rundbild”, en rundmålning från ett krig mellan Tyskland och Frankrike på 1870-talet, där 79 000 soldater flydde till Schweiz över bergen. Det schweiziska Röda Korset och invånarna i Schweiz lyckades genom fantastiska civila insatser ta hand om alla dessa människor, ”endast” 1200 dog, resten värmdes, matades, gavs husrum etc samt att de allra flesta kunde resa hem efter 6 veckor. Detta skedde mitt i vintern under bitande köld. En annan ”udda” sevärdighet, var ”Glaciärmuseet” – en blandning av fakta om tillblivelsen av glaciärer och de nu krympande isarna, högborgerliga miljöer från 1800-talet (då museet blev till iom att en person upptäckte en geologisk sensation precis på platsen).
En stadsrundtur i Luzern, på toppen, ja vilken härlig dag även detta blev!
Så lämnade vi Horgen och Lisa och Moritz för att bege oss till Moulhouse (uttalas som Toulouse) och till Slumpf bilmuseum där. En enorm utställning med över 100 Bugatti och 300 andra veteranbilar av främst europeiska märken. Mycket fascinerande!
Nästa stopp var museet för tryckta textilier. Moulhouse var textilcentrum från 1600-talet och fram på 1900-talet tills denna era tog slut. Vi fick lära oss textiltryckeriets historia, det var också fascinerande! Så både Tommy och jag fick våra önskemål tillfredsställda denna dag!
Vi lämnade Portico di Romagna och drog vidare norrut mot Gardasjön. Vårt primära mål var egentligen Salzburg men det kändes som en för lång tripp att ta i ett enda svep, varför vi bokade rum i Torbole, på Lago di Gardas nordöstra sida. Sjöns vackra kust är dock ”turistifierad” och hotell efter pension avlöser varandra. Men där är verkligen vackert och man har mycket att erbjuda turisten. Nu skulle vi ju bara övernatta, så vi lät oss inte lockas av något annat än middag på restaurang.
Nästa morgon bar det av mot Salzburg, på motorvägen genom Brennerpasset. Över Brennerpasset kan man förstås åka, men då får man ha is i magen och mer tid att åka på slingrande serpentinvägar än vi tyckte oss ha.
Brenner
Alla vägar vi åkt är för övrigt alldeles utmärkta, och motorvägarna i Italien i synnerhet. Dessa är avgiftsbelagda, och det märks verkligen att man inte sparar på underhåll, uppmärkning, säkerhetsutrustning etc där.
Vissa av vägarna är 5-filiga åt varje håll, och de är fulla av trafik. Det är en enorm mängd lastbilar från när och fjärran som kör här, i filer avsedda endast för lastbilar, bilarna ligger efter varandra som i flera kilometer långa ”tåg”, innan det blir ett avbrott. Man kan inte annat än fundera över det vettiga i att frakta gods på detta sätt, så långa vägar….
På vägen mellan Gardasjön och Salzburg, stannade vi i Vipiteno. Jag har ett starkt minne från Vipiteno, från 1968. Mamma Linnéa och jag var på vår första utlandsresa tillsammans, till Österrike, 2 veckor i en liten ort i Tyrolen, Fügen. Vi åkte med Tjäreborg, och det var min första flygresa och allt var så fantastiskt och annorlunda.
En dag gjorde vi en bussutflykt till Vipiteno, som ligger i Italien, precis vid Österrikiska gränsen. Kom ihåg att detta var före EU och Schengen. Passkontrollen var spännande, vägarna var smala och krokiga, vad jag minns fanns inga motorvägar på den tiden. Vipiteno var en medeltida stad med krokiga gränder och fantastiska hus. Hela staden var då en stor producent av lädervaror, och vi köpte en svart mockaväst till mig här. Jag var mycket lycklig över den och kände mig finast i världen. Glädjande nog tyckte Hanna också att den var snygg och använde den också ofta i samma ålder! Undrans var den är idag? Minns inte om den ens finns kvar!
Vipiteno
”Vår” gata i Salzburg, utsikt från balkongen
Vi anlände till Hotell Lasserhof i Salzburg ganska sent. Det hade hunnit börja mörkna, och vi hade ju bestämt att inte köra i mörker mer. Mycket trafik och köer in i staden. Hotellet ligger precis i utkanten av centrum, helt ostört på en stadsgata, med bevakat garage precis intill.
Salzburg är inte någon stor stad, ca 150 000 innevånare även om den är Österrikes 4:e stad. Den ligger otroligt vackert, genomflutet av floden Salzach och omgivet av höga berg, vilka redan har hunnit bli snötäckta.
Salzburg har en väldigt gammal historia, först anlände kelterna på 500-talet f.Kr anses det.
Men det som är mest synligt idag är den enorma borgen som ligger på klippan över staden (började byggas på 1000-talet), klostren och kyrkorna, och husen från barocktiden. Den gamla staden ”Alte stadt” är på UNESCOs världsarvslista från 1997.
Själva namnet, Salzburg, kommer sig av att salt utvanns i området häromkring, det vita guldet! Salt användes ju för att konservera i princip all mat, helt nödvändigt således och de som kontrollerade den handeln blev otroligt rika. Så fiffigt ordnade man det också så att makten koncentrerades hos en person som var både ärkebiskop OCH prins… alltså både världslig och religiös makt i samma gestalt! Detta pågick i många sekler, och här byggdes också många enastående byggnader tack vare saltpengarna.
Salzburg och floden Salzach
Jag är sedan länge väldigt förtjust i Österrike, har varit här en hel del i min ungdom, och jag måste säga att kärleken består. Förutom att det är ett så vackert land, så finns det något gammaldags här som tilltalar mig. Det finns bagerier i varje kvarter, så färskt bröd till frukost är självklart, det finns skrädderier och klädaffärer som inte verkar tillhöra någon stor kedja, var affärsägare sköter om trottoaren utanför sin verksamhet, vilket innebär att det alltid ser fint och trevligt ut. Husen är i allmänhet inte så höga, så känslan av proportion är mänsklig. Renlighet och hygien verkar vara A & O, maten är god och ordentligt lagad och serverad, man beställer vid bordet av skicklig och serviceinriktad personal. Man känner sig välkommen och omhändertagen. I sådan omgivning trivs jag.
Men Österrike har som land en lång historia. Dagens Österrike styrdes från 1276 av ätten Habsburg, vars rike expanderade under seklernas gång. 1867 bildades den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Vid ett besök i Sarajevo 1914 mördades dubbelmonarkins tronföljare Franz Ferdinand, vilket blev inledningen till första världskriget. Österrike-Ungern förlorade kriget 1918 och dubbelmonarkin upplöstes i nationalstater, däribland Österrike. På 1930-talet utvecklades landet till en fascistisk diktatur, och 1938 inlemmandes det i Tyska riket och deltog i andra världskriget på nazisternas sida.
Politiskt kännetecknades mellankrigstiden av en bitter polarisering. Starka motsättningar växte fram mellan det kristligt-sociala regeringspartiet som orienterade sig mot den italienska ledaren Mussolinis fascism och oppositionen som företrädde en radikal socialism. Förbundskansler Engelbert Dollfuss upprättade 1933 en auktoritär regim som efter ett kort arbetaruppror 1934 utvecklades till en fascistisk diktatur. Varken Dollfuss, som mördades under ett kuppförsök 1934, eller hans efterträdare Kurt von Schuschnigg kunde hantera landets sociala och ekonomiska problem. När tyska styrkor den 12 mars 1938 tågade in i Österrike möttes de på många håll av entusiasm och ett flertal österrikare välkomnade landets inlemmande (”Anschluss”) i Tyska riket. De österrikare som var öppet kritiska till händelseutvecklingen förföljdes i många fall.
Genom anslutningen till Tyskland blev Österrike indraget i andra världskriget. 300 000 österrikare stupade som soldater i den tyska krigsmakten och tiotusentals österrikiska judar dog i nazisternas förintelseläger. År 1943 förklarade de allierade att återupprättandet av ett självständigt Österrike var en av deras målsättningar med hänvisning bland annat till att Österrike var ”Hitlers första offer”. Därmed gav de allierade österrikarna ett centralt argument för att slippa göra upp med sitt eget nazistiska förflutna. Kriget och nazismen sågs som något som enbart tyskarna bar ansvar för och till följd av detta synsätt fick före detta nazister redan 1949 rätt att delta i val. Ett annat skäl var att de österrikiska nazisterna utgjorde en alltför stor grupp, över en halv miljon, för att man skulle våga ställa dem utanför samhället.
Efter andra världskrigets slut delades Österrike och Wien, liksom Tyskland och Berlin, i fyra ockupationszoner. Under åren närmast efter kriget brottades österrikarna med stora svårigheter när det gällde försörjning och återuppbyggnad av landet. Problemen förvärrades av att Sovjetunionen krävde krigsskadestånd. Österrike stöddes dock ekonomiskt av FN och USA (genom Marshallhjälpen).
Tio år efter andra världskrigets slut enades de allierade om att häva ockupationen av Österrike.
Fortfarande dyker det dock då och då upp ekon från den gamla nazitiden. Vem minns inte Kurt Waldheim, FN:s förre generalsekreterare som efter en internationell haverikommission befanns ha en moralisk skuld för saker som skett under kriget, han hade inte personligen deltagit men känt till vad som pågick. Österrikes regering har vid senare tillfällen gjort försök att göra upp med Österrikes förflutna. Med blandad framgång.
Jaha, nu blev det en historielektion…
Vi tillbringade en hel dag med att vandra ”gata upp och gata ner” i innerstaden. Så mycket att se och göra, och fika och äta. Vi besökte även julaftonsmuseet, helt självklart!
En interiör i ett dockskåp ”stök inför julafton”.
Dag 2 tog vi en halvdagsutflykt till Kehlstein, där det sk. Örnnästet är beläget. Nu blir det mer historia…
Nazistpartiet köpte 800 hektar mark runt berget Kehlstein under 193o-talet. På toppen av berget Kehlstein låg redan då det hus som man därefter byggde till och enligt historieskrivningen gavs till Hitler i 50-årspresent. Idag är det en utsiktspunkt och restaurang. Hitler själv sägs ha besökt platsen endast 14 gånger till följd av såväl höjdrädsla som klaustrofobi… Hela entouraget runt Hitler inklusive Hitler själv bodde dock nedanför berget, närmare Berchtesgaden. Dessa bostäder sprängdes dock bort av tyska regeringen under 50-talet. Däremot sprängde nazisterna ut tunnlar och salar ur berget Kehlstein under 40-talet för att skapa säker tillflykt för herr Hitler och hans gäng. Alla vrår och vinklar har först under senare tid lyckat klarläggas.
En helt underbar natt, kyrkklockan slog var timme, men inget av detta hörde jag förrän klockan 5. Det hör verkligen till ovanligheterna att jag inte vaknar några gånger under natten, så detta ”under” får tillskrivas den goda maten, den underbara luften och den härliga sängen med sköna vita lakan.
Och så gav vi oss i kast med frukosten. I källarvalven i det gamla klostret/hotellet serveras frukost. Man får vara försiktig så att man inte föräter sig och inte kan göra något sedan resten av dagen 🙂
En promenad i omgivningarna är också att rekommendera. Varför inte lägga ett antal höjdmeter under vandringsskorna och promenera en bit på vandringsleden till Assissi?
Det gjorde vi, sen började det regna och underlaget blev väldigt halt, så då valde vi att återvända.
En kort fika på den lilla kaffebaren där vi i smyg betraktade ”orrspelet” som en av traktens ungkarlar utsatte tjejen som skötte baren för. Det var både rörande och roande, hade han haft fjädrar, då jäklar…!😂😂
När regnet lagt sig tog gick vi en sväng utmed floden, solen tittade fram och vi fick chansen att sitta en stund vid vattnet, med lite ost och ett glas vin och göra absolut ingenting!
Middagen på kvällen bestod denna gång av
Primo: en vackert upplagd osttallrik med syltade och marinerade grönsaker
Ingen secondo – men pasta: tagliatelle med cantarelli och porcini (Karl-Johan)
Carne: Vild-kanin på spenatbädd, med balsamicomarinerad druvor, smålökar och äpplen
Dolce: Kakifruktgelé på grand marnierglass, med apelsinsås och granatäpple…
För er som inte ätit kanin vill jag bara säga: gör det – väldigt väldigt gott och smakrikt! Tydligen svårlagat dock, tillagas på mycket låg värme under lång tid. Det minsta det går över och blir för varmt, blir köttet alldeles för torrt och oätligt i stort sett! Allt enligt äldste sonen i huset, sommelier tillika kvällens kock.
Vi får väl se om vi kommer tillbaka till detta fina ställe någon mer gång i livet. Vi sade i alla fall: Hejdå – till vi ses nästa gång! A prossima volta!
Så tog då vistelsen i Kroatien slut. Avsikten var att lämna tidigt lördag morgon, men när vi vaknade ösregnade det. Inget litet ösregn heller, det fullkomligen vräkte ner. Vi väntade lite, men när vi inte såg några tecken på att regnet skulle avta, bestämde vi oss ändå för att ta ut vårt pick och pack till bilen. Tommy bar upp väskorna, och DÅ! PANG! En fruktansvärd åsksmäll höll på att skrämma slag på mig. Jag ropade på Tommy, men han stod ingenstans att se och inte svarade han heller, så jag blev dessutom livrädd att han slagits av blixten! Och nära ögat var det, blixten slog ner ca 30 meter ifrån honom! Fy! Efter den betan väntade vi ytterligare en timme, åskan gick runt runt, ibland 3-4 km bort, ibland rakt över oss. Till slut gav vi oss ändå av, norrut, mot slovenska gränsen, fvb till Italien. För att slippa köpa e-vignett i Slovenien för att få köra en kort snutt på motorväg, körde vi som vanligt lite kringelikrok så smala vägar. Det tar lite längre tid, men man ser desto mer. Dock passerade vi Slovenien på ca 30 minuter, gränserna ligger så nära varandra, Kroatien/Slovenien/Italien i det nordöstra hörnet av Adriatiska havet.
Målet för dagen var Venedig. Vi har varit här förut, men det är en stad man kan återkomma till hur ofta som helst tycker jag. Förra gången bodde vi i Mestre, och tog bussen ut till staden, längs den långa vägbanken som går ut till öarna i lagunen. Denna gång bodde vi i Malcontenta, som ligger på lagunens södra sida. Vi hade bokat ett rum på ett B&B. Lite undrande blev vi över GPS:ens vägval igen, vi körde genom ett enormt industriområde och fick för oss att vi hamnat fel igen. En annan sak som också gjorde oss tveksamma, var de kvinnor som satt vid vissa vägkorsningar i plaststolar, väldigt lättklädda, helt uppenbart prostituerade. Det är väldigt upprörande att se detta så öppet. Man blir tung i hjärtat över hur utsatta dessa kvinnor är, fy tusan.
Alloggi Laguna
Vi hamnade i alla fall rätt till slut. Efter incheckning körde vi 3 km till färjestället, och parkerade på en inhägnad parkering. Färjeturen tog ca 25 minuter, till Zattere, på en av öarna som centrala Venedig består av. Det var en härlig tur, solen sken och vi hade säkert 20 grader varmt. Denna gång fick vi en bättre uppfattning om hur stor lagunen är och dess omgivningar. Vi tillbringade hela eftermiddagen att vandra runt till sista färjan gick tillbaka till Fusina (färjeläget).
Översikt på färjorna som går likt bussar på Venedigs vattenvägar
Nästa morgon intogs frukosten på Trattorian i bottenvåningen av B&B:t. Åter till färjeläget, och så hela dagen med vandringar i denna underbara och underliga stad. Men om man skall vara riktigt smart, så ställer man just bilen på långtidsparkeringen vid Fusina, tar färjan med pick och pack till Venedig och bor några nätter i själva stan. Så smarta var inte vi, men nästa gång så…!
Färjan från Fusina till Zattere. Bra sjömärkt!
Så vackert!
Bekvämt med parkeringen…
Kanske är det så att maffian finns även i Venedig?
Gondoljärer fanns det många!
Polisen hade den minsta båten!
Två mycket gamla damer var ute på kvällspromenad i de dunkla gränderna.
Middagen avåts i alla fall ”hemma” på Trattoria Al Cattiatore i bottenvåningen på B&B:t. Maten var alldeles utmärkt, och ytterligare en bra sak var att den kostade ungefär hälften av vad motsvarande måltid skulle kostat i Venedig – som verkligen är en turistfälla. Men man får ta det onda med det goda i detta sammanhang!
Idag på morgonen lämnade vi för att åka till Portico Di Romagna. Denna plats besökte vi för 15 år sedan, nästan precis på dagen. Vi gjorde först en avstickare till Maranello söder om Modena för att besöka Ferrari-museet så Tommy riktigt fick gotta sig i anblicken av dessa vackra bilar, och drömma om att skaffa en, när vi vinner på Euro-Jackpot…;-)
Portico de Romagna ligger rakt in från Rimini, ca 10 mil in i landet, mot Florens till, i det bergiga landskapet Emilia Romagna. Förra gången vi var här kom vi närmast ifrån Florens på andra sidan av Italien. Det var 2001. Flygplanen hade just flugit in i Word Trade Center i New York och hela USA:s luftrum var stängt. Alla amerikaner som turistat i Italien var fast, och kunde inte komma hem. Vi stötte på många oroliga och rädda människor, dessutom havererade förstås hotellens bokningar, då man behövde bereda plats för de som strandat, så väl som för de som bokat upp sig framåt… men här på Albergo Al Vecchio Convento var det fridfullt. Hotellet är beläget i ett gammalt kloster, från 900-talet. Vi hade sådan tur som hittade det. Här åt vi den godaste mat vi någonsin ätit! Signora Marisa, som sköter hotellet, och hennes man som är den begåvade kocken, har sedan vi var här senast, satt detta ställe på den gastronomiska kartan. Man har gästbesök av prisvinnande kockar, man genomför matlagningskurser, tryffelexcursioner, samt studiebesök hos lokala producenter av vin, olivolja och balsamvinäger, ostar, skinkor osv osv…
Vi har många gånger pratat om att åka tillbaka, och så blev det äntligen av! Och givetvis beställde vi ”half-board” så vi inte missade middagsmaten! Och just nu är det tryffeltid!
Vad sägs om
Primo: Karl-Johanssvamp och pecorinomousse
Secondi: Ostcreme/soppa med tryffel och zucchini
Pasta: Torellini med fyllning av kött, ost och svart tryffel i en god buljong
Carni: Vaktel på en spegel av spenat, med tryffelsmör och skivad tryffel
Dolce: Semifreddo hasselnöt eller ev. nougat, med chokladris… kaffe och grappa.
Sen gick vi en trappa upp och somnade som små barn!
Kroatien verkar för den ytlige besökaren vara ett mer modernt samhälle än Ungern.
Första övernattning var i Zagreb. Vi bodde en liten bit utanför centrum, ca 25 min med spårvagn. Vi tillbringade fredagskvällen med att strosa genom centrum med syfte att finna ett matställe som mötte våra förväntningar både avseende kvalitet och någorlunda genunitet… dvs inte det internationella köket utan något som representerar landets mat. Men det är ju fånigt egentligen… Kroatien ligger precis i mitten av Europa tycks det när man är här: Österrike, Ungern, Italien, alla Balkan-länder söderöver, och man gränsar även till Slovenien, och det är inte långt till övriga Europa heller, faktiskt mycket närmare än för oss, vi som bor norr om hela denna enorma landmassa. Man har här en gemensam och komplicerad historia som går långt tillbaka i tiden, en historia som vi i norr borde sätta oss mer in i, eftersom den har haft och fortfarande har stor påverkan på nuet och maten…
Så vad är egentligen kroatisk mat? Ja säkerligen är den påverkad av såväl den lokala produktionen som av italiensk och centraleuropeisk mat. Men detta är sannerligen en amatörs funderingar och inget expertutlåtande!
Risotto och caesarsallad fick det bli!
Nåväl – efter en finfin övernattning på hotell Jarun och ett snabbt besök till Zagrebs centrum, reste vi vidare till Opatija/Ika på Kvarnerhalvön. Det ligger i norra Kroatien, och eftersom vi inte tänkt resa mycket längre söderut, beslöt vi oss för att detta var en lämplig plats att besöka. Tips avseende Opatija fick av Enes, min arbetskamrat från Bosnien. Och det var verkligen ett bra tips!
Vi är nu i oktober, sent på säsongen, vi kan förstås inte förvänta oss sol, badliv, parasoller och drinkar…. de flesta barer på strandpromenaden är stängda, de vi möter har täckjackor och ibland mössor, det är 10-15 grader i luften…
Vi har hyrt en tvårumslägenhet i Ika, några kilometer söder om Opatija, på Kvarnerhalvön. Lägenheten ligger väldigt högt upp på bergssidan, och första gången vi körde upp till huset där lägenheten ligger, var lite ”scary”, men sen vänjer man sig till branterna!
Vår lägenhet i Ika, utsikt över Kvarnerbukten.
OK, nu har vi varit på resande fot i 4 veckor, så vad sker egentligen då, mentalt, när man sätter sig i en ”passiv” position genom att stanna på samma plats en hel vecka?
Dvs vi behöver inte fatta ett enda beslut under denna vecka avseende vad som skall ske under nästa dag, eller kommande dagar…. var vi skall resa, boka övernattning, äta osv
Vår lägenhet är finfin, utsikten är fantastisk, sängen underbar (det där är viktigt, om man inte kan sova, är man illa ute!)! Så vad gör vi då? Tvättar, vegeterar, läser, ser på film, promenerar, bilar till Pula, Rovinj, och besöker Opatija, vilket verkar vara en helt underbar plats!
Kvarnerhalvön är otroligt vacker. Vi bor som sagt högt upp och vår utsikt är enastående. Lägenheten (2-rums) ligger i bottenplanet på en villa. Vi har en terrass utanför oss, och direktaccss till en pool. Enda bekymret är egentligen temperaturen… vi badar inte gärna när det är 10 grader i luften… veklingar…
En av dagarna besöker vi Pula, på sydligaste änden av Kvarnerhalvön. Här finner vi en enastående välbevarad amfiteater från första århundradet e.Kr (klar år 79)…under kejsar Vespasianus. Denna amfiteater byggdes ungefär samtidigt som Colusseum (som kunde ta 87 000 åskådare på en gång) men Pulas amfiteater var inte lika stor, ungefär en 1/3-del av Colusseum. Men när teatern invigdes dödades ändå ca 11 000 vilda djur under 100 dagar… jaha… those where the days…
På återvägen besöker vi Rovinj, eller Rovinia som det hette före 1947, då det tillhörde Italien. Ett vackert och pittoreskt samhälle.
Rovinj, hamnen
Rovinj, hamnen
Utsikt över Adriatiska havet. Venedig på andra sidan…
På vägen hem lyckades GPS:en spela oss spratt igen och vi hamnade i mörkret på en smal grusväg inne i ett skogsparti med begränsad vändningsmöjlighet. Här kan man bara konstatera att man inte ser lika bra längre, att åldern tar ut sin rätt och att det inte är lika roligt att köra på okända vägar när det är mörkt. Så det gör vi inte om. Vi hittade så småningom rätt, men vägen ner till Ika var synnerligen slingrande, och serpentinkurvor är inte heller det kul när det är mörkt…
En annan dag flanerar vi i Opatija, en mycket vacker stad. Bebyggelsen är från förra sekelskiftet ungefär, stora vackra villor i pastellfärger, med terasser och trädgårdar. Det klara vattnet utanför och de vackra utsikterna drog de rika till denna vackra plats, och de gjorde sitt bästa att förgylla den ytterligare genom husen.
Dags att plocka upp avgränsningslinorna. Även om det innebär att man måste bada… det ligger faktiskt en gubbe längst ut som dyker för att lossa fästet…
Gottegris…
Och tid för arbete med pirer och förstärkningar
Idag är sista dagen här i Kroatien, det hällregnar, vi ser inte fastlandet på andra sidan Kvarnerbukten, för det kompakta regnet. Vi känner nu att det är dags att ge sig av, så imorgon lättar vi, mot Venedig till att börja med.
Lite om Ungern och det ungerska samhället (nu blir det skola…)
Arbetslöshet – 7,8 % (2014)
Ungdomsarbetslöshet – 27,0 % (2013)
Andel kvinnor av arbetsstyrkan – 45,9 % (2013)
Formell sysselsättningsgrad är bland de lägsta i EU= 55%, beroende på förtidspensioneringar och andra sociala stöd som kickat in med anledning av de stora industrinedläggningarna på 1990-talet.
Ungrarna har den kortaste förväntade livslängden bland alla invånare i industriländerna inom den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Många ungrare dör i hjärt- och kärlsjukdomar och cancer.
Bakom den dåliga hälsostatistiken finns bland annat faktorer som många rökare, hög alkoholkonsumtion och dåliga matvanor. Ungern har också en hög självmordsfrekvens och en för OECD-länderna hög spädbarnsdödlighet.
Socialförsäkringssystemet omfattar sjuk- och olycksfallsförsäkring, ålders-, änke- och sjukpension, familjebidrag och arbetslöshetsförsäkring. Sjukvården är avgiftsfri för alla som omfattas av sjukförsäkringssystemet, men en gammal tradition att ge läkaren dricks för att få en snabb och bra behandling
förekommer ännu. Det finns möjlighet att få vård privat, även om den statliga sjukvården dominerar. Läkemedel har varit kraftigt subventionerade av
staten, men subventionerna sänktes under 2000-talet.
Den ungerska sjukvården har länge plågats av personalbrist, eftersom så många läkare och sköterskor flyttat utomlands för att få mer betalt. I juni 2016
utlovade regeringen ett lönepåslag på 40 procent för läkare och farmaceuter utspritt över två år. Annan vårdpersonal lovades 25 procent mer. Vi får se om det hjälper!
Pensionssystemet gjordes om 1998 men förblev en stor statlig utgift, till följd av de äldres växande andel av befolkningen. Fideszregeringen, som
tillträdde 2010, har gjort om systemet på nytt men fått kritik för att vilja tvinga invånarna att flytta över sina pensionspengar från privata fonder till det
statliga pensionssystemet, mer av omsorg om statsbudgeten än om pensionerna. Den officiella pensionsåldern varierar mellan 62 och 65 år, men
Ungern har ett oproportionerligt högt antal förtidspensionärer.
Romernas svåra situation har på senare år uppmärksammats utomlands och kritik har framförts såväl från EU-institutioner som från frivilligorganisationer mot den bristfälliga integrationen av romerna i det ungerska samhället.
Ett annat problem är brottsligheten. Ungern har blivit ett centrum för transithandel såväl med kvinnor som med narkotika. Ungern är också transitland för
illegal invandring till Europa.
Just romernas situation har varit en nagel i ögat på Fidez-regeringen som tillträdde 2010. De är mycket diskriminerade och utsatta för förföljelse. Jobbik – som är ett parti ute på den yttersta högerkanten har plats i parlamentet. De har till och med en militär gren som begår terroristhandlingar riktade mot romer, och till och med dödar utvalda offer, vilket kan var unga kvinnor, barn, män, helt urskillningslöst. Rättsystemet är trögt och korrumperat, och regeringen gör allt den kan för att ta kontroll över den lagstiftande församlingen. Rättsprocesser drar ut i decennier, och brottslingar går fria med regeringens goda minne.
EU har många gånger dragit Ungern inför Europadomstolen, hotat med indragna bidrag och även dragit in dem osv med flera ”repressalier” för att inte Ungerns regering agerar i enlighet med överenskommelserna och den etik och moral vi har försvurit oss till iom att vi begärt och accepterat ett EU-medlemsskap. I samband med flyktingkrisen nu senast, byggde Ungern taggtrådsstängsel mot primärt Serbien, men även mot Kroatien och Slovakien för att förhindra flyktingar att ta sig in i Ungern, med risk att Ungern då blir det första ”säkra” land som dessa kan skickas tillbaka till. Flyktingarnas mål var primärt Österrike och Tyskland osv.
Ungernas premiärminister Orbán, närmar sig allt mer Putin, både ekonomiskt och politiskt.
Befolkningen protesterar i Budapest men de styrande tar ingen hänsyn till detta utan kör över folkviljan. Ungern är ett land med stora problem, dvs därmed har även vi dessa problem.
Nu är vädret åter som det brukar vara när vi är ute och reser… dvs det regnar! Det började i Liptovsky Miculas, hela natten hällregnade det efter kvällens intensiva duggande. Det var på sätt och vis ganska skönt, till intet förpliktigande. Vi kunde häcka i vårt rum och läsa och kolla nätet… dvs först måste nätet startas, då det inte var tillgänglig på översta våningen dit vi blivit hänvisade. Den här gången testade vi hur lite vi kunde tänka oss att betala för en övernattning, och rummet på Rotunda kostade ca 310 kr/natt inklusive frukost. Det var ok, rummet var slitet men tillhandahöll definitivt det vi behövde, toa, dusch, internet, rena handdukar och sänglinne. Det var också ett ganska stort rum, i jämförelse. Frukosten var dessutom precis vad vi behövde, te, bröd, ost, skinka, grönsaker och en fantastiskt god och krämig yoghurt! Samt utmärkt te, äntligen!
Det där med övernattning är inte så enkelt som man kanske tror. Vi bodde i Krakow på Best Western för ca 400 kr/natt. Det var ett riktig ”good deal”, perfekt i alla avseenden gältande sängar, internet, frukost och övriga tjänster som hotellet tillhandahöll (restaurang och bar, byte av linne varje dag om man ville, bokningstjänster osv). Men just det där med frukost är faktiskt lite mer ”privat” än man till att börja med inser. Efter 40 år av gemensamma frukostvanor, ter sig scrambled eggs, korvar, bacon, vita bönor, pannkakor etc etc ganska ointressant, och man vill bara ha sitt vanliga starka te, med mackor och ost… för att må bra. Så knepet är att hitta något som ger det optimala. Bra sängar är förstås en grundbult, och jag för min del vill ha en egen säng som inte gungar när Tommy rör sig, och ett eget täcke. Sen är jag nöjd, OM sänglinnet är fräscht förstås!
Liptovsky Miculas är ett litet ställe nedan Tatrabergen, och vi stannade inte tillräckligt länge för att känna staden på pulsen. Efter övernattningen begav vi oss till Spissky Hvar, en stor borganläggning från 1000-talet (grunden från romartiden), på en klippa som höjde sig över det omgivande landskapet. Regnet forsade ner, och anläggningen var befriande tomt på allehanda anpassningar i förhållande till väder och vind. Det var brant, halkigt, låga staket och med rasrisk här och var… vi lyssnade på borgens historia i audioguide och promenerade själva runt. Nu fick vi användning för våra vandringskängor och våra regnrockar…!
Spissky Hvar (borg) på avstånd. Det regnade…
Sen riktade vi in oss mot ungerska gränsen. På den slovakiska sidan var vägarna helt enastående, i fantastisk kondition och ingen trafik att tala om och i jämförelse med den polska hetsen (omkörningar, stressande beteende med att ligga 2 meter bakom i 90 km/h osv) rena semestern, så ändrades saken när vi kom in på ungerska sidan på gränsen mot Slovakien.
Målet var i alla fall Eger, huvudort i distriktet som producerar det goda ungerska vinet Egri Bikavér. Enligt turistinformationen en riktigt intressant ort.
Vi kom fram ganska sent till Penzio Eden. Efter att ha tagit rummet i anspråk gav vi oss ut i gränderna för att försöka hitta en middagsrestaurang. Det var tämligen mörkt där, det var mest ungdomar som var på väg hit och dit. Jag tilltalade i alla fall 2 ynglingar i huvtröjor och nedhasade brallor och frågade om de talade engelska. So and so… men de gjorde så gott de kunde- dvs när språket inte räckte till- följde de med oss till den del av stan där restauranger fanns, och hjälpte oss på traven, verkligen jättefint!
Eger är en universitets- och högskolestad förutom att det är ett centrum för omgivande vinindustri. Man har diverse byggnader från såväl den osmanska tiden (1500-talet) som från senare barocktid. Men det var på något sätt halvdant. Turistinformationen gav klara besked, men när man väl var på plats för besök, var det oklart hur man skulle komma in, om det var öppet, om man över huvud taget tänkte guida… om man var välkommen helt enkelt…
Eger
Utsikt över Eger från museet med Camera Obscura på toppen
Vårt rum på Penzio Eden, mötte dessvärre inte MINA krav… madrass och kudde luktade surt, det var inte rent i toan och duschavloppet var fullt av hår. Här går min gräns känner jag, jag vaknade av lukten och kunde inte somna om eftersom min hygieniska fantasi ”loopade”… usch… däremot var frukosten perfekt, parkering på en låst innergård, hjälp med att hitta tvätteri (dags för tvätt efter 3 veckor ”on the road” vilket vi betalade 68 SEK för= mycket prisvärt) etc… och väldigt vänligt bemötande. Så vad skriver man då, när man sedan blir ombedd av bokningssiten, att skriva en recension? Man vill ju inte göra ner dem totalt!
Reflektioner i övrigt: unga ungrare pratar engelska, mer eller mindre bra, äldre inte alls. Eventuellt lite tyska. Ungern (åtminstone den del vi besökte) är ett kontantsamhälle, man tar inte kort utan vill ha betalt i kontanter. Varför kan man undra? När vi läser på verkar regeringen ha trixat väldigt mycket med bankerna efter valutakrisen 2008 och framåt. Kanske har sin grund i detta, eller så kanske man skattefuskar? Ibland fick man inte kvitton…
Sen har vi ju det där med tv – det är ingen idé att sätta på tv:n över huvud taget, ingen kanal på engelska eller tyska heller för den delen, trots att många tyskar besöker den delen av landet. Inget är textat, allt är dubbat, eller helt enkelt direktöversatt av EN röst (för både män och kvinnor).
Vi reste vidare till nästa ställe, Tihany vid Balatonsjön.
Efter att att har virrat omkring på polska landbygden, anlände vi efter diverse mental anspänning till Krakow. Anspänningen berodde till stor del på trafiksituationen. Enormt mycket trafik, många vägomläggningar/vägarbeten, oklara filmarkeringar/skyltar osv kan stressa vem som helst. Men tack vare vår utmärkta GPS (TomTom) så – Best Western Efekt hotel Krakow, here we come! Puh!
Efter incheckning lärde vi oss hur man tar sig in till city. Vi bodde ca 5 km utanför stadskärnan. Efter kort promenad till hållplatsen steg vi ombord på linje 130. Polska namn är inte så lätta att memorera, så vi fick anstränga oss ganska ordentligt för att säkra att vi var på rätt väg, och vilken hållplats i ordningen på vägen vi anlände till. Men så fastnade bussen i en bilkö, och en av passagerarna propsade på att kliva av, fast ingen hållplats fanns i sikte. Han började pressa upp framdörrarna, någon sprutade pepparspray, oklart vem (chaufför eller passagerare) och en otäck stickande doft spred sig i bussen. Alla evakuerade bussen och den som förorsakade rabaldret, försvann totalt! Efter 5 minuter, med diverse hostande medpassagerare, fortsatte färden mot centrum.
Krakows gamla stadskärna är mycket vacker. Fantastiska katedraler, vackra byggnader i olika stadier av förfall eller renovering, pampiga huvudgator och torg och trånga gränder med massor av restauranger och klubbar, pubar och affärer. Otroligt mycket människor, hästdroskor, poliser, elektriska sightseeingbilar, fria stadsvandringar osv osv, helt enkelt ett myller av liv! Vi gick in i Maria-kyrkan och blev helt förstummade! Vilket överdåd! Kyrkan började byggas på 1200-talet, och det tog nästan 200 år innan den blev färdig, då den t ex förstördes i mongolernas anfall av staden på 1300-talet.
Mest känd är den dock för det otroliga altarskåpet, utfört av en enastående hantverkare, Veit Stoss, under perioden 1477-1496. En fantastisk bedrift. Men oavsett denna otroliga skicklighet är även resten av kyrkan magnifik! Rekommenderar varmt ett besök även om du inte är religiös (vilket vi inte är!). Sen orkade vi inte mycket utan tog oss tillbaka via buss, till hotellet.
Dag 2 i Krakow ägnades åt saltgruvorna i Wieliczka dit vi åkte med egen bil. Denna utflykt tog 6 timmar i anspråk (inklusive körning). Vi steg ner till 135 meter allt som allt och besökte olika stationer på vägen som beskrev arbetet med att bryta bergssalt. Sen var det också diverse salar med religiös anknytning, exempelvis hade 2 personer ägnat 60 år att bryta ut sten/salt för att skapa ett kyrkorum av gigantiska proportioner. Intressant hur som haver, guidningen var mycket gedigen, och vi var tämligen utmattande efter denna övning. Så till den milda grad, att när vi åter anlände in till Krakow för att besöka slottet (Wavel – grundat av Sigismund- Johan IIIs son, kung i Polska riket från 1587-1632 då han avled) och det visade sig att vi missat stängningstiden med 5 minuter, endast sjönk ner på närmaste restaurang och begrundade vår besvikelse över en öl. Åter till hotellet, vi hade gått 19 000 steg och förtjänade drinkar i hotellbaren därför…
Men dag 3 åkte vi till Auschwitz-Birkenau. Vi hade lagt till ytterligare en hotellnatt för att få tillfälle att genomföra detta besök. Hur skall man beskriva ett sådant? Hur kan ondskan sättas i system på detta sätt och bli en del av samhällskroppen? Finns det överhuvudtaget beskrivningar över människors ifrågasättande av det ohyggliga som man är på väg att bli en del av? Och hur är det möjligt för både förrövare och överlevare att över huvudtaget gå vidare? Vår guide var utmärkt, lagom dos av återhållen vrede, och full av kunskap och insikt. Auschwitz-Birkenau är museum sedan 1947, då en grupp överlevare gjorde till sin livsuppgift att se till att det som skett i koncentrationslägren inte skall glömmas och återuppstå i annan form. Nu står vi i Europa inför en situation när folk kan stå emot folk, invandrare emot infödda, rika emot fattiga, intelligensia mot okunniga, osv. Nynazismen breder ut sig och håller på att bli rumsren ytterligare en gång, och historielösheten blir en oemotsagd sanning, om vi inte vågar säga emot!
Nazisterna sprängde gasunganarna i Birkenau, dagen före befrielsen 1945.
Här i det gamla Öst-Europa finns fortfarande strömningar kvar från det som möjliggjorde skeendet under WWII, det är helt enkelt ett faktum. I nationer med helt annan bakgrund en vår, där man etablerades som nation först efter WWI 1918, och sedan i samband med WWII annekterades, blev lydstat (som i Slovakiens fall- till Tyskland och därmed fick strida på Tysklands sida) och sedan hamnade bakom järnridån (Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ungern, Tjeckien, Bulgarien, Rumänien, Jugoslavien mfl) med anledning av Sovietunionens järnregim, fram till Glasnost (Michail Gorbatjov) jäser det fortfarande en hel del anti-semitism, förtryck av romer och andra minoriteter. I Ungern, som vi är på väg till nu, verkar man t ex helt glömt bort Ungernrevolten 1956 (läs gärna här för er som glömt bort detta mörka, liksom ungarna själva https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Ungernrevolten), när hela Europa ställde upp och tog emot de som flydde förtrycket. Just idag har ju ungrarna haft en folkomröstning huruvida man vill hjälpa till med att ta emot asylsökande. Här har vi ytterligare en knäckfråga, som jag tycker mig se, är det ok att ta emot pengar från EU för att bygga upp landet, men sedan inte ställa upp på våra gemensamma principer, i synnerhet de som har att göra med medborgerliga rättigheter och humanitet? NEJ anser jag, det är inte OK!
Man får många funderingar omkring sin egen identitet och den självklara tillhörighet i sin nationalitet man har när man kuskar runt så här. Ju mer jag läser om Europas historia desto mer förstår jag hur inskränkt jag i själva verket är och hur lätt jag haft att fördöma andras åsikter och slutsatser. Vi tolkar alla vår nutid utifrån det vi vet och kan om det som gjort oss till de vi själva är. Historieundervisningen borde var huvudämne i skolan (är det det kanske?) och alla skolors skolresor borde ställas till Auschwitz-Birkenau för att vaccinera kommande generationer mot idiotiska idéer och idioter till ledare…
Vi var tämligen känslomässigt utmattande efter denna utflykt så vi unnade oss en ”night on the town” efter detta. Middag och drinkar och öl och oktoberfest osv… i Krakows innerstad. Sedan hem med bussen till det utmärkta hotellet.
Nu är vi i Slovakien och lär oss om detta land. Vi har förflyttat oss från Polens lågland över Tatra-bergen till en liten stad vid namn Lipovsky Mikulas. Efter en utmärkt hamburgare (McDonalds släng dig i väggen) försöker vi gulla med internätet här på pension Rotunda. I morgon beger vi oss mot Ungern via diverse sevärdigheter här i Slovakien.
Vi lämnade Vilnius på söndag morgon. Det var fint väder, och trafiken synnerligen lugn. Staden och dess innevånare vilade sig denna dag. Stora trafikleder går in/ut från Vilnius och strax var vi ute på landet. Slätten bredde ut sig liksom skogarna (blandskog) och det var huvudsakligen platt, platt, platt. Jag tänkte på de unga män och kvinnor som levde i många år i skogarna som partisaner, för att försvara sitt land. Vi såg ju bilder av dessa unga människor, hur de hade grävt ner sig i underjordiska hålor, kläder de burit, vinteroveraller som blivit sydda åt dem för att kamouflera sig vintertid osv. Oftast slutade det med fängslande, tortyr, deportation, död… Det finns nog inte en familj i Litauen som inte har sådana tragiska händelser i sin familjehistoria och som präglat deras liv.
Målet för dagen var i alla fall att lämna Litauen och åka till Polen och de Masuriska sjöarna. Masurien är en del av Polen i nord-ost (gammalt namn Ost-Preussen) med ca 3000 sjöar som är mer eller mindre förbundna med varandra. Området är fullt av pensionat, ”resande rum”, hotell och campingplatser och nyttjas för friluftsliv och semestrar av såväl polacker som turister, tydligen mest tyskar. Det är också ett ganska kulligt landskap, vilket var trevligt efter Estlands, Lettlands och Litauens slätter. Här finns småskaliga jordbruk, byarna ligger tätt, tätt på varandra, den ena byn avlöser i själva verket den andra, och vägarna är smala och slingriga. Polska bilförare har hittills visat sig vara ganska hetsiga, de ligger gärna väldigt nära, och kör ständigt om, ingen får ligga framför verkar det som. Inte heller verkar hastighetsbegränsningar vara något som man behöver ta hänsyn till. Det gör dock vi, som har GPS:en inställd på att varna för det. Det första som mötte innanför den polska gränsen var förresten 2 poliskontroller med laser, så vi kände direkt att här gäller det att passa sig!
Vi hade bokat på hotell ACH Masury i Mikolajki, (l:et uttalas som w, det har egentligen ett snedstreck igenom sig) vilket visade sig vara ett kap. Nytt, fräscht, fantastisk utsikt, god frukost etc till bra pris. Kriterierna för våra bokningar är annars att frukost ingår, fritt wi-fi och gratis och helst övervakad parkering. Vi körde runt i omgivningarna samt åt på den vackra strandpromenaden.
Sen fick vi svårigheter – var skall vi åka härnäst? Polen är ett stort land, och eftersom vi inte egentligen vet så värst mycket om vilka sevärdigheter som är värda att besöka behövde vi göra en plan. Den erfarenhet vi hittills gjort av vägnätet är att vägarna är bra, men smala och krokiga med hastighetsbegränsningar titt som tätt. Det tar lång tid att resa även korta sträckor. Warszawa besökte vi förra året, och enligt mina polska arbetskamrater har vi sett det som är värt att se där, dvs gamla staden, så redan innan hade vi bestämt att inte resa dit. Krakow vill vi dock besöka, så vi gjorde en plan för resan dit. Och vi beslöt oss också för att hålla oss till östra delen av landet. För att inte få för långa körsträckor, beslöt vi ta 2 övernattningar innan vi är framme i Krakow.
Polen har för övrigt en yta som motsvarar ungefär tre fjärdedelar av Sveriges. Sina nuvarande gränser fick Polen 1945, efter andra världskrigets slut. I öster fick man då avträda en tredjedel av sin yta till Sovjetunionen (nuvarande sydvästra Litauen med huvudstaden Vilnius, västra Vitryssland och västra Ukraina) och istället erhöll man i väster och nordöst tyska områden som motsvarade drygt hälften av förlusten (tidigare tyska Nedre Schlesien, Pommern och två tredjedelar av Ostpreussen). Hela Polen flyttades så att säga ett par hundra kilometer västerut. Landet fick därmed en längre kust mot Östersjön än tidigare.
25 mil sydöst om Mikolajki stannade vi på ett motell, som såg precis ut som en vacker herrgård. Vi åt middag i en stor balsal, preparerad för bröllop, vid ett ensligt bord. God och mycket riklig mat (puh… det är verkligen svårt att veta vad man beställer, och jag som inte kan äta så mycket får alltid skämmas för att jag måste lämna så mycket kvar på tallriken…)
I södra Polen höjer sig landskapet gradvis mot bergen längs gränsen till Tjeckien och Slovakien.
Nästa övernattning är på ett motell på en bensinstation, motellet ligger precis i början av höjningen av landskapet . Vår GPS har hela resan varit inställd på kortaste vägen men av någon anledning anser den att den rätta vägen därmed är de smalaste och slingrigaste vägarna, så därför har vi nu sett all jordbruksmark och alla byar i lantbruksområdena i den del av Polen som ligger mellan Mikolajki och Gorno/Kielcie där andra övernattningen gjordes. Vissa delar tycks tämligen välbärgade, välskötta gamla och även nybyggda snygga hus, i andra delar är det mesta förfallet och igenväxt och ändå tycks det bo människor bakom de spetsgardinprydda fönstren. Många cyklister (utan hjälm givetvis) förflyttar sig på de slingrande vägarna. Man kan ge sig den på att man får möte precis när man behöver passera en sådan, som gärna har hela styret fullt av kassar, och även fram- och bakkorgar fullastade av varor.
Odlingar av majs, raps (ser det ut som- finns det höstraps?), bärbuskar, äppelodlingar osv har vi sett, men också tobaksodling förmodade jag. Tog en bild av växtligheten för senare koll. Men så passerade vi en tobakslada, där ett gammalt par satt och rensade bladen, samt hade de upphängda för tork, och då blev jag övertygad om att det var tobak vi sett.
Tobak i långa rader
Mamma hade blomstertobak på balkongen. Dessa blommor är väldigt lika
Efter att varit bortskämda med samma snabba wi-fi och samma kostnader för teletrafik som i Sverige i Estland, Lettland och Litauen, irriterar vi oss nu på att vi har behövt stänga av roaming för att begränsa telekostnaderna. Det innebär dessvärre att det är svårare att skaffa sig information, vi är ju vana att ta Google i anspråk för att förklara världen för oss. Polskan är ju också ett sånt svårt språk för oss. Det är inte så lättolkat, vare sig i skrift eller tal.Många yngre kan givetvis engelska, men engelska tv-program övertolkas tex av en talande röst. Det kan bli lätt förvirrat, en kvinna talar affekterat ser man på bilden, men en sval mansröst översätter direkt till polska…
Liepaja ligger som jag nämnde tidigare på lettiska västkusten. Det är en ganska hyfsat stor stad (nr 3 i landet) med såväl universitet/högskola som marin högskola. Man har två hamnar, en för handelsfartyg, en för krigsfartyg. Liepaja ligger i höjd med Kalmar ungefär, avståndet är kanske 25 mil? svårt att mäta på Google Maps…
Vi hade tänkt att bilfärden från Riga till Liepaja skulle gå längs den lettiska kusten, men efter att ha färdats 10 mil eller så i ett barrskogsbälte som sträcker sig längs hela kusten, och knappt sett vatten en enda gång, gav vi upp denna tanke och ställde kosan in åt landet. Nu öppnade sig vyerna åtminstone, även om det är platt, platt, platt. Väldigt folktomt, vi mötte få fordon på hela tiden.
Hotellet i Liepaja (Europa City Amrita hotel) var helt ok. Dessutom höll de sig med en alldeles utmärkt restaurang som serverade superba rätter till bra priser. Jag åt t ex en saltinbakad regnsbågslax, som var enastående. Saltinbakning är verkligen inte något jag brukar göra, men denna tillagningsmetod tror jag behöver återupplivas! Perfekt sälta i fisken, inte alls torr!
Efter Liepaja reste vi vidare mot Litauen. Vid gränsen ändrades endast den utmärkta vägbeläggningen till en något mer sliten, men fortfarande helt ok beläggning. I övrigt märkte vi ingen skillnad.
Förresten är lettiska och litauiska de egentliga baltiska språken. De tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen, men skillnaden mellan språken är som mellan svenska och isländska, ganska stor således. Estländska däremot är ett östersjö-finskt språk som utgör ett av språken inom språkgruppen finn-ugriska språk tillsammans med finska, samiska och ungerska.
Målet för dagen var Kaunas, Litauens 2:a stad. Här stod ett besök på Djävulsmuseet på agendan. Kaunas verkar ha mycket att bita i framöver. Läget är vackert, och kuperat. Vi hade fin utsikt över staden då hotellet låg högt beläget.
Djävulsmuseet utgav sig för att vara det enda i världen. Det var ganska kul faktiskt, olika aspekter av mänskligt liv kopplat till djävulssymbolen. Vi saknade dock koppling till sex/erotik, som väl kan sägas driva mycket av synden i världen. Den var helt bortcensurerad.
Sedan besökte vi ett utomhusmuseum, som Skansen utan djur, och utan tingeltangel och försäljning osv. Helt enkelt ett antal gamla byggnader utplacerade i vacker miljö, för att åskådliggöra det gamla bondesamhället. I varje ”bosättning” fanns en guide som kunde berätta (eller inte) om byggnaden och det gamla livet. Väldigt fint gjort. Vi fick promenera duktigt för att hinna med större delen av området innan vi behövde åka vidare.
Målet för dagen var alltså Vilnius, Litauens huvudstad. ca 540 000 innevånare. Floderna Vilnia och Neris flyter samman här.
Vi anlände i rusningstrafiken, det är lite pulshöjande när man inte vet var man ska, och hur filerna är dragna och vilken trafikkultur som råder. Men vi kom välbehållna fram till Hotel Rinno, alldeles i närheten av Gamla Stan. Toppenhotell, vi fick 2 rum. Faktiskt härligt att få sitta i sköna fåtöljer i stället för i sängen när man skriver/tittar på tv… omväxling förnöjer. Efter en utmärkt frukost, begav vi oss till KGB-museet. I sanning en mycket omskakande upplevelse. Det går nästan inte i ord beskriva den insikt i mänskligt ondska vi fick beskriven för oss, en ondska som satts i system att i det närmaste utrota ett helt folk.
Litauen har plågats av utvandringar, utrotningar, deportationer och utvisningar under hundratals år. Från slutet av 1800-talet och fram till 2:a världskriget utvandrade ungefär en halv miljon människor. Från 1940 och framåt beräknar man att ytterligare 780 000 innevånare antingen dödats, flytt, deporterats. Från millenieskiftet och framåt har dessutom ett par hundra tusen innevånare utvandrat, främst till Storbritannien och Kanada i jakt på ett bättre liv. Om vi därtill lägger en negativ befolkningstillväxt och höga dödstal, förstår man lätt att Litauen har stora problem att tampas med.
Det vi lärde oss på museet är dock att litauer är ett envist, starkt och modigt folk. De har i årtusenden kämpat för sin rätt att kalla sig litauer och att försvara sig och sitt land. De kämpade mot nazisterna, och mot kommunisterna genom underjordiska rörelser, via den underjordiska kyrkan, med hjälp av exillitauer. Inte undra på att de kan verka kärva och svala, det får vi helt enkelt förstå.
Endast i Litauen skördades mänskliga offer i sb med försvarandet av tv-tornet, 14 människor fick sätta livet till, många hundra blev skadade. Men det hjälpte!
En mänskliga kedja av innevånare i Estland Lettland och Litauen som bildade en 60 mil lång kedja i en fredlig demonstration mot Sovjet 1991
Efter det tänkvärda besöket har vi fotvandrat genom Vilnius gamla stad resten av dagen. Den är väldigt stor och utspridd. Mycket är svårt slitet och behöver mycket omsorg, men man kan se att det här kan komma att bli väldigt vackert den dag man får råd att ta sig an att restaurera de gamla vackra byggnaderna. I morgon reser vi vidare till Polen. Till de masuriska sjöarna närmare bestämt! Ber om ursäkt att bilderna kanske hamnar lite huller om buller, håller fortfarande på att lära mig hur WordPress funkar!
Vi sov två nätter på hotellet i Tallinn, därefter reste vi vidare till Narva vid ryska gränsen. Gränsfloden heter Narva, därav namnet. Som alla som kan sin historia vet, stod här ett slag år 1700, då allas vår Kalle dussin spöade den ryska armén. 720 svenskar dödade, men 20 000 ryssar dog. Svenskarna var ca 12 000 och ryssarna var 30 000 man. Svenskarna hade snöglopp i ryggen, vilket förstås var en fördel, då ryssarna inte såg något. Ryssarna flydde mot floden i panik varvid många helt enkelt drunknade.
Men Narva har ett långt förflutet, danskar, ”Tyska orden” (riddarorden), polacker, svenskar, ryssar osv hade under lång tid varit Narvas herrar. En stor befästning började byggas redan på 1200-talet och byggdes successivt ut ända till mitten på 1700-talet, därefter minskade behovet av denna typ av befästningar.
Vi bodde på hotell King, vi var nog de enda gästerna. Restaurangen ekade tomt, men maten höll, trots liten publik, god klass till vettiga priser. Vi sov i den minsta sängen hittills sedan vi träffades, 1975…:-)
Narva är en sliten stad, innevånarna bär WCT-overaller och huvtröjor. De talar övervägande ryska. Det finns en stor gränsövergång mitt i staden.
Området runt floden är mycket vackert, och fästningen (som har byggts upp de senast 30 åren) är verkligen väl värt ett besök.
Efter Narva beslutande vi oss för att köra till staden Viljandi. Den verkade intressant utifrån vad vi läst oss till på internet. Hostel Ingeri bokades. Estland är övervägande väldigt platt, med blandskog, vägarna är spikraka, och i väldigt god kondition. När vi närmade oss Viljandi blev de dock väldigt krokiga och backiga, och landskapet blev mycket mer intressant. Viljandi ligger på en ås, staden har en mycket fin gammal bebyggelse av trähus, kullerstensgator OCH en gammal befästning/kloster som stammar från 1200-talet. Hela staden är grön, vackra stora träd och parker, lummigt och lugnt, så härligt.
Hostel Ingeri var ett riktigt kap! Jättevänlig personal och jättefint rum, underbara sängar, egen balkong, kök att göra egen frukost i (det är skönt att bestämma själv vad man lagar då och då, även om hotellfrukost kan var spännande i sig). Hostellet låg 50 meter från kyrkan som varje timme, efter timslaget, spelade en melodi, på den spröda klockan, inte störande alls, och inte nattetid.
Efter Viljandi, reste vi vidare till Lettland och Riga. Första stoppet i Lettland (lunch) gjorde vi på en restaurang som visade sig vara kopplat till ett ölbryggeri. Tyvärr kunde vi inte ölprova, men köpte med oss några flaskor ändå, som inmundigades senare.
Vi tog en weekendresa till Riga för 5 år sedan, det var sent en höst före julmarknaden. Kallt och blåsigt men intressant. Nu var vädret ett helt annat, precis lagom för sightseeing. Gata upp och gata ner, många steg blev det i hälsoappen i iPhonen… Det huvudsakliga intrycket är att staden har kommersialiserats på ett tråkigt sätt. Om vi jämför med Tallinn, känns det mer tingeltangel i Riga. De stora hangarerna där marknaden huserar verkar ha problem, stora delar av dem har inte längre några stånd/diskar och minst en hangar är helt stängd. Hela området är väldigt slitet, och ingen aktivitet verkar heller pågå för att förbättra. Riga har dock många vackra stora stadsparker, som man visionärt etablerat långt tillbaka och som ger så mycket glädje och struktur och karaktär på staden idag. Man önskar att någon stadsplanerare av idag hade den typen av visioner. Är det inte det de är till för???
Jugenhusen å andra sidan är fantastiska att bese. De som skapade dem i slutet av 1800- början av 1900-talet hade verkligen både fantasi och visioner, och var inte så lite storvulna. Enligt en bok vi köpte finns 800 sådan fastigheter i Riga, men bara ett fåtal av dem är renoverade till sin ursprungliga glans. Den mest kände arkitekten hette Eisenstein, han var far till den kände regissören av Pansarkryssaren Potemkin,Sergey Eisenstein.
Efter 16000 steg var vi trötta i fötterna och lade oss på hotellrummet och kollade film! Hurra för Netflix!
Så styrde vi kosan mot Liepaja, allra västligast på lettiska kusten. Här finns världens största mekaniska kyrkorgel (?), och en orgelfestival startar idag den 22/9. Tyvärr blir vi inte kvar för att lyssna, det hade varit trevligt annars! Orgeln var enorm och kyrkorummet var också väldigt vackert.
Efter några härliga dagar på Laulasmaa spa hotell, har vi nu tillbringat 2 dagar i Tallinn. En sådan fin stad detta är, Gamla Stan i Stockholm, släng dig i väggen!
Förra gången jag var i Tallinn, var 199o. Det var på den tiden jag fortfarande arbetade som sjuksköterska på infektionskliniken på Danderyds sjukhus. Vi skulle ha planeringsdag och beslöt oss för att göra studiebesök på ett cancersjukhus i Tallinn. Detta var på tiden före Estlands frigörelse från Sovjetunionen.
Besöket började märkligt, en av undersköterskorna blev inte avsläppt av båten. Hon hade kommit till Sverige från Sydamerika (Chile?) via Moskva, där hon bott i flera år med sin familj. Jag minns inte varför hon inte fick komma in i Estland, med konstigt var det att en arbetskamrat inte fick delta i studiebesöket. Efter att vi andra fått gå av båten, blev vi uppslussade på en buss, passerade en grind i ett högt stängsel med taggtrådsrullar högst upp och blev forslade till ett stort gulgrått sjukhus. Väl inne i sjukhuset luktade det skarpt av karbol och stenkol. Patienterna låg hårt nedbäddade i sina järnsängar. Sjuksköterskorna hade stenansikten och bar tighta uniformer men huvudbonaden bestod av ett sorts huckle som jag associerar med skolkökslärarinnor, det hela blev en aning komiskt. Vi fick en föreläsning som gick ut på att cancervården i Estland hade lika goda resultat som den i väst, så var det kanske eller inte…
Sedan gick vi på promenad i Gamla Stan. Det var första gången i mitt liv jag träffade tiggande barn, det gjorde mig mycket illa berörd. Bebyggelsen av mycket nedgången och såg ut att vara bortom räddning. Vi hade också en förbeställd lunch på ett matställe. Menyn bestod bland annat av gravad gädda, som såg nätt och jämt ätlig ut. Jag skämdes mycket över att jag inte fick ner maten, de serverad oss mat som helt klart var det bästa de kunde åstadkomma.
Annat är det nu! Estland har verkligen förändrats efter att ha återtagit sin självständighet 1991. När man läser på om Estlands nutidshistoria förstår man att det har varit svåra ekonomiska omställningar som genomförts, men det verkar ändå som att man nu kommit ut på rätt sida om detta. Stora bilar, fina kläder, renoverade hus, mat i affärerna. Och så vitt jag kan se har dessutom Estland mycket att erbjuda inom modern design. Detta gäller såväl när det gäller kläder, som arkitektur, konst, keramik, mat osv. som säkerligen kommer att stå högt i kurs i framtiden!
Så är vi då äntligen avresta! Efter en veckas förberedelse tog vi färjan från Kapellskär över till Estland och Paldiski.
Det är mycket man behöver tänka på innan man kan resa bort så länge. Försäkringar t.ex. Bilförsäkring, hemförsäkring med förlängning utöver 45 dagar, samt allmänt se över försäkringsskyddet om något skulle hända oss själva.
Vi behövde också se till båten, eftersom vi inte är hemma när det ordinarie upptagningstillfället är, löste vi detta genom att köra upp båten till Grepens marin i Öregrund och lägga den på varv över vintern. Där kommer man också att se över målning och lack, vilket ju varit ett arbete vi borde gjort själva för länge sedan men skjutit upp år för år…
Sen har vi tomten, med rabatter och häckar och så växthuset givetvis. Erika som hjälpte oss med tomten efter grundisolieringen kommer att se över trädgården och våra närmaste grannar passar såväl växthus som post och annat som kan uppstå när vi inte är på plats! Ovärderligt och det som möjliggör för oss att resa ut överhuvudtaget! TACK!
Våra barn har lovat att vara back-up om det skulle behövas.
Nåväl – vi behövde vara vid Kapellskär 2 timmar före avgång. Det kändes väl lång tid, men vi gjorde som vi blivit anvisade och anlände i god tid. Det var ju tur det, eftersom avgångstider (12.15) visade sig vara estnisk tid- dvs en timme före svensk tid. Således avgick färjan 11.15…
Överfarten var verkligen underbart händelselös. Oändligt klarblå himmel, strålande sol och plattvatten. Så skönt och helt motsatt förra gången vi reste, då vi kom från Kökar med vår egen båt. Vi färdades i gammal sjö och jag låg i akterruffen för att bemästra sjösjuka, usch… Den här gången hade vi nästan en hel färja för oss själva. Jag räknade antalet passagerare, och jag tror vi var 12 stycken… Hela bildäcket var tomt…jag låg ute i solen på en flytvästlåda och bara njöt!
Vi såg inget av Paldiski när vi anlände. Det var helt mörkt, vi ställde in GPS:en på Laulasmaa och körde. Mycket fina vägar, väldigt lite trafik. Vi fick ett fint rum, som vi somnade i nästan bums.
Det är ett väldigt fint och modernt hotell, som linger i en gammal tallskog precis vid havet. Mycket vackert. Hotellets SPA-avdelningen har 6 bastu av olika typer, samt bubbelpool, swimmingpool etc. Restaurangen håller väldigt hög klass.
Vi har i alla fall unnat oss såväl massage som pedikyr, manikyr och ansiktsbehandling, vi tyckte att vi skall börja resan med stil!
Imorgon checkar vi ut, då tar vi oss till Tallin och stannar där 2 nätter.
Nu börjar det datum närma sig när vi skall resa ut ännu en gång till i världen. Den 12 september bär det av med färjan från Kapellskär till Estland, första anhalt på vår Europaresa med bil. Nu håller vi tummarna för att svärmor skall bli lite bättre och komma hem från sjukhuset, där hon hamnade med bäckenfraktur efter ett fall i hemmet förra lördagen. Hade varit bättre om det inte hänt kan man säga, nu när det är så nära in på resan.
2 fulla arbetsdagar kvar i alla fall, och på fredag kväll kommer barna hem för gemensam middag. På söndag kör T med kompisar upp båten till vinterförvaring på marina i Öregrund. Vi kommer ju inte att vara hemma under ordinarie båtupptagning i båtklubben, så vi har ordnat det på annat sätt denna vinter. Känns skönt att upptagningen kommer att skötas av proffs denna gång!
Nästa vecka är full av förberedelser, växthuset, pappas lägenhet, försäkringar och betalningar, och packning. Vad behöver man ha med sig på en Europaresa under hösten?
GunEva's Blog 